Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland

Originalsida 222
Originalsida 222
Originalsida 222
Originalsida 223
222–223

Sida 222

Rim, meteor. Se Rimfrost

böra i allmänhet ock korrektioner göras för sådana på sidriktningen inverkande omständigheter som sidvind och vapnets lutning i sidled, den s. k. tappaxellutningen l. marklutningen. Vid handeldvapen, där afdriften är relativt liten och nyssnämnda korrektioner anses obehöfliga, är siktet vanligen ej inställbart i sidled. Vapnets inriktande sker därigenom, att siktlinjen, sedan riktmedlet inställts, insyftas på målet. - Indirekt höjdriktning sker medelst vattenpass, och hänsyn måste därvid tagas till målets höjdläge i förhållande till pjäsen. Ligger målet högre, säges det vara öfverhorisontellt, och terrängvinkeln (n) måste då tilläggas skjutvinkeln, för att elevationsvinkeln (E) skall erhållas. Är målet underhorisontellt, fråndras terrängvinkeln. Detta föranledde förr en besvärlig räkning, som på nyare riktmedel undvikes, därigenom att en särskild terrängvinkelskala införts. Indirekt sidriktning användes, då målet ej alls eller endast otydligt synes från pjäsen, och riktningen sker då mot en annan punkt, riktpunkt (Rp). Vinkeln i horisontalled mellan Rp och målet måste i detta fall uppmätas och iakttas vid riktmedlets inställande. - Vid artilleripjäser har på senare tid den indirekta riktningen, som förr var invecklad och tidsödande, genom riktmedlens storartade utveckling blifvit så förenklad, att den kunnat göras till regel. Därigenom vinnes fördelen, att målet ej behöfver ses från pjäsen och att denna alltså kan ställas dold. Vid graderingen af artilleririktmedel användes i alla länder ett mått benämndt streck och utgörande 0,001 af visirlinjen. Det betraktades förr som ett längdmått, men har nu i samband med införandet af moderna riktmedel öfvergått till vinkelmått samt anger då den vinkel, hvars båge är 0,001 af radien. Hela omkretsen innehåller alltså 2,000 pi eller omkr. 6,300 streck, och på 1 grad kommer omkr. 17 1/2 streck. Jfr Kulbana och Riktmedel.

G. af Wdt.

Riktningskroppar l. Polceller. Se Befruktning, sp. 1192.

Riktningsögon. Se Öga.

Riktpunkt, krigsv., den punkt, mot hvilken syftningen sker vid indirekt sidriktning. Jfr Riktning och Riktmedel.

Riktrote, krigsv. Se Riktafdelning.

Riktspö (Riktstång), en stång, som uppsättes i midten af en resmila (se Kolning) till rättelse för kolvedens resning.

Riktstång. Se Riktspö.

Rikva (Rukva, Leopoldsjön), sjöbäcken i sydvästra delen af Tyska Öst-Afrika, 90 km. ö. om Tanganjikas sydända, 800 m. ö. h. Den ligger i sydöstra, lägsta hälften af den parallellt med Tanganjika gående, omkr. 350 km. långa Rikvagrafven, jämn, stäppartad, afloppslös. Sjön uttorkade på 1890-talet nästan fullständigt till en saltstäpp, och endast under regntiden samlades vatten i bäckenet. 1903-04 uppgafs den åter ha liksom före 1882 en längd af 135 km. Den upptäcktes 1880 af J. Thomson.

(J. F. N.)

Rila (R. planina), den högsta berggruppen på Balkanhalfön, ligger n. v. om Rhodopebergen och består af granit och kristalliniska skiffrar. Af dess toppar är Muss Alla högst (2,930 m.); flera andra nå öfver 2,400 m. Berget är i de nedre delarna täckt af löfskog; ofvan 1,000 m. ersattes den af barrskog, som dock till 1,300 m. är blandad med bok. Trädgränsen ligger vid 2,000 m. Endast under några veckor på högsommaren smälter snötäcket på R:s toppar. En mängd moräner och öfver 100 små bergssjöar vittna om forntida nedisning. - På R. upprinna Isker (till Donau), Marica och Mesta (Kara-su) till Egeiska hafvet. På R:s södra sida ligger Rila-klostret (1,180 m. ö. h.), som varit ett viktigt stöd för bulgarernas litterära och nationella pånyttfödelse. Se A. Jensen, "Kors och halimåne" (1911).

J. F. N.

Rilaks, fideikommiss i Tenala socken, Finland, på en halfö n. v. från Hangöudd, tillhör grefliga Aminoffska ätten sedan 1720. På Rilaksfjärden utanför egendomen förstörde ryska flottan 27 juli 1714 under tsar Peter I:s eget anförande en afdelning af finsk-svenska skärgårdsflottan under Nils Ehrenschiöld (se denne), som därvid efter tappert motstånd tillfångatogs.

A. G. F.

Rilaksfjärden. Se Rilaks.

Rilasciando [-Ja'ndå], it., mus., "eftersläppande", småningom långsammare.

Rilke, Rainer Maria, österrikisk skald, f. 4 dec. 1875 i Prag, där han en kort tid hade anställning, vardt känd genom sina tidigare dikter och vann gynnare, tillbragte lång tid på resor, bl. a. i Ryssland, och var efter sitt giftermål med en bildhuggarinna någon tid Rodins sekreterare. R:s diktning anslöt sig först till den tyska lyriken och den bömiska folkvisan, öfvergick småningom till direkt efterbildning af det franska uttryckssättet och har i stämningsfull, mystiskt förinnerligad ordkonst vunnit mycken beundran och äfven efterföljd; raffinemanget och svårtillgängligheten i stilen synas vara i stark tillväxt. Han har jämförts med Obstfelder och otvifvelaktigt tagit intryck af J. P. Jacobsen och rysk litteratur; inre lif i hemlighetsfull religiositet, pietetsfullt drömmeri inför de stumma tingen, trosglädje och lefnadsfrid är innehållet i R:s poesi. Hans arbeten äro Leben und lieder (1894), Larenopfer (1895), Traumgekrönt (1897), Frühfrost (s. å.), Advent (s. å.), Am leben hin (1898), Ohne gegenwart (s. å.), Zwei prager geschichten (1899), Mir zur feier (1900; 3:e uppl. 1913; den diktsamling, som egentligen gjorde R. känd), Vom lieben Gott (1901; 4:e uppl. 1913), Die letzten (1901), Das tägliche leben (1902), Das buch der bilder (1902; 5:e uppl. 1913), Worpswede (1902; 3:e uppl. 1910), Auguste Rodin (1903-07; 2:a uppl. 1904-13), Das stundenbuch (1906; 7:e uppl. 1913), Die weise von liebe und tod des cornets Christoph Rilke (1907; 3:e uppl. 1913), Neue gedichte (I 1907, 3:e uppl. 1914; II 1908, 2:a uppl. 1913), Requiem (1909; 2:a uppl. 1912), Aufzeichnungen des Malte Laurids Brigge (1909; 3:e uppl. 1911), Das marienleben (1913) och Erste gedichte (s. å.). Se Oppeln-Bronikowski och Enders, "R." (i "Mitteilungen der literarhistorischen gesellschaft Bonn", II, 1907), E. Key i "Verk och människor" (1910), och H. Scholz, "Rainer Maria R." (1914).

Rilliet [-lie'], Frédéric, schweizisk läkare, f. 1814, d. 1861, med. doktor i Paris 1840, praktiserade i Genève, vardt mycket berömd genom sitt i förening med Barthez utgifna arbete Traité des maladies des enfants (3 bd, 1843).

Rim, meteor. Se Rimfrost.

Källa: Project Runeberg ·