Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland

klassifikation och sökte, ehuru utan framgång, bevisa omöjligheten af cirkelns kvadratur. Ännu olyckligare var han i sitt uppträdande emot Laplaces teori för sannolikhetsräkningen, hvilken han trodde sig kunna bevisa vara felaktig. Bland R:s skrifter må nämnas Teoria generale delle equazioni (I, II, 1798), Algebra (1807-08) och Riflessioni intorno alla soluzione dell' equazioni algebriche generali (1813) samt det filosofiska arbetet Della immaterialità dell' anima (1806). (I. F.)

Ruffini [roff-], Giovanni Domenico, italiensk-engelsk författare, f. 1807 i Genua, d. 1881 i Taggia, vardt advokat 1830 i Genua, men måste, som medlem af Mazzinis revolutionära sällskap, La giovine Italia, 1833 gå i landsflykt och kom 1836 till England, där han gjorde sig väl förtrogen med språket och folket. Han flyttade 1842 till Paris och 1848 till Piemont, där han för valkretsen Taggia invaldes i sardinska parlamentet. 1849 var han någon tid sardinskt sändebud i Paris, men flyttade efter slaget vid Novara s. å. åter till England. 1875 slog han sig ned i Taggia. En patriotisk anda genomgår R:s på engelska skrifna romaner, bland hvilka må nämnas Lorenzo Benoni (1852), Doctor Antonio (1855), Vincenzo, or sunken rocks (1863) och A quiet nook in the Jura (1867). Se biogr, af Nota (1899).

Ruffo [ro'ffå], Fabrizio, kallad general-kardinal R., italiensk politiker, f. 1744 inom en rik och gammal neapolitansk släkt, d. 1827, var 1775-91 påfven Pius VII:s skattmästare och blef kardinal 1794. Som generalvikarie för konung Ferdinand IV störtade R. 1799 den parthenopeiska republiken i Neapel, som fransmännen s. å. upprättat. Efter stadens kapitulation ankom en engelsk flotta under Nelson, som på konungahusets motståndare tog en blodig hämnd, för hvilken man länge med orätt velat göra R. ansvarig. Utan inflytande under bourbonerna, motsatte denne sig icke deras störtande 1806, biträdde 1810 vid Napoleons giftermål i Paris och återvände 1814 med påfven till Rom. 1821 blef han medlem af neapolitanska konseljen.

Ruffy [ryffi], Eugène, schweizisk politiker, f. 2 aug. 1854 i Lutry, kant. Vaud, blef 1880 advokat, invaldes 1882 i sin hemkantons stora råd och i schweiziska nationalrådet, blef 1885 led. af Vauds statsråd och var 1887 dettas president. R. blef 1889 nationalrådets president och invaldes 1893 i förbundsrådet efter Ruchonnet, hvilken som advokat och liberal politiker varit hans läromästare. 1898 var R. förbundsrådets president; han utträdde ur förbundsrådet okt. 1899 för att öfvertaga direktörsposten i världspostfÖreningen, hvilken syssla han ännu (1916) bekläder. V. S-g.

Rufia. Se Alfeios.

Rufidji 1. Lufidji, flod (större än Rhen) i Tyska Öst-Afrika, upprinner med källflöden Luvegu ö. om Njassa och flyter i nordöstlig riktning, tills den fr. v. mottar Ruaha, hvarefter den vänder sig åt ö. och utfaller genom ett omkr. 65 km. bredt delta med 10-12 mynningar i Indiska hafvet midt emot ön Mafia. Fr. v. mottar R. Ulanga, som jämte Luvegu kan betraktas som en källflod, ty först sedan dessa floder mötts, får floden namnet R. Ruaha upprinner n. om Njassa och har ett af forsar fylldt lopp. Efter föreningen med Ruaha antar R. en bredd af 100 - 400 m., men är på vissa ställen så grund och så spärrad af sandbankar och andra hinder, att den knappt kan trafikeras af andra farkoster än infödingarnas kanoter eller af flatbottnade båtar, som ej ligga djupare än 0,6 m. Först vid Gungerno (39° ö. lgd) blir den farbar för mindre ångbåtar. Flodområdet beräknas till 300,000 kvkm. J. F. N.

Rufigallol, kem. Se Rufigallussyra.

Rufigallussyra, Rufigallol (af lat. rufus, röd), kem., ett brunrödt, kristalliserande ämne, som bildas vid inverkan af koncentrerad svafvelsyra på gallussyra (se d. o.). Det är nära besläktadt dels med kolvätet antracen (se d. o.), dels med krappfärgämnet alisarin. Rufigallussyrans konstitution kan nämligen uttryckas med /CO\ formeln (HO)₃ C₆H C₆H(OH)₃, som visar, \CO/ att föreningen är på samma gång en hexaoxiantrakinon och en tetraoxialisarin. I öfverensstämmelse härmed kan rufigallussyran af natriumamalgam reduceras till alisarin, som vid fortsatt reduktion (genom destillation med zinkgrått) ger antracen (jfr Alisarin). Rufigallussyra färgar krombetad bomull brun och ingår som beståndsdel i det tekniska färgämnet alisarinbrunt eller antracenbrunt. K. A. V-g.

Rufinus, östromersk statsman, f. i Elusa i Gallien, svingade sig under Theodosius den store upp till en ansedd och inflytelserik ställning, hvilken den grymme, girige och ränklystne mannen ingalunda var värdig. Efter Theodosius' död (395) sökte han få sin dotter förmäld med kejsaren Arcadius, men planen omintetgjordes genom eunucken Eutropius. Man har påstått, att R. sedan stämplade mot kejsaren och hemligen eggade goter och hunner till anfall. Snart fick han dock en farlig fiende i den västerländske fältherren Stiliko, hvilken antagligen förmådde befälhafvaren för de gotiska trupperna från Österlandet, Gainas, att låta döda R. (395 e. Kr.). R. Tdh.*

Rufinus (Ruf. Tyrannius, Turranius, Toranus), kyrkolärare, f. omkr. 345 i Aquileja, d. 410, sammanträffade som ung i Rom med Hieronymus, följde dennes exempel och besökte eremiterna i Egypten. Dessa eldade honom för det asketiska idealet, under det att han genom Didymos den blinde i Alexandria lärde känna origenismen. Han slog sig sedan ned som eremit på Oljeberget och prästvigdes 390. Det stilla asketlifvet afbröts snart därigenom, att han drogs in i de origenistiska stridigheterna (se d. o.). Han förblef Origenes trogen, under det att Hieronymus bytte läger ; så uppkom en brytning mellan vännerna, som slutligen urartade till en hatfylld fejd. 397 återvände R. till fädernestaden och sysslade där med lärda studier och författarskap i origenismens tjänst. Fördrifven af västgoterna, dog han på resan i Messina. Hans inflytelserikaste arbeten voro öfversättningar af Origenes, ofta i verkligheten mera parafraser, samt af Basileios den store och Gregorius af Nazians. Därjämte öfversatte han Eusebios' kyrkohistoria samt tillökte densamma med två af honom själf författade böcker (utg. i Berlinakademiens samling af grekiska kyrkofäder). Hans skrifter äro utgifna i Mignes latinska patrologi (bd