Sida 554
Rots
sina afrundade och ofta uppsvällda ändar tätt och fast vid jordpartiklarna (se fig.), så att man icke ens genom tvättning kan aflägsna dessa, utan att skada rothåren, hvilka för öfrigt ha en kort tillvaro af några få veckor eller dagar. Utom den stora roll rothåren spela med afseende på näringens upptagande tjäna de äfven till växtens fästande vid underlaget. Hos rotlösa växter finnas rothårliknande bildningar, rhizoider, hvilka göra samma tjänst som rothår. Jfr Hår 2. O.T.S. (G. L-m.)
Rotifera (Rotiferi), zool., dets. som hjuldjur, hjulmaskar, hvirfveldjur (se d. o.).
Rotindex. Se Rot, mat.
Rotklättrare. Se Rot, bot.
Rotknöl. Se Rot, bot.
Rotknölsbakterien, bot.3 namn på Rhizobium leguminosarum (se d. o.).
Rotkvantitet. Se Rot, mat.
Rotlagergebirge [råt-], bergskam. Se Rothaargebirge.
Rotlidens kronopark i Jörns socken af Västerbottens län tillhör Jörns revir af Skellefteå distrikt. Kronoparken har i enlighet med bestämmelserna i k. br. 11 mars 1878 vid afvittring bildats af gammal kronomark. Arealen var vid 1910 års slut 5,504 har. S-r.
Rotmärke. Se Rot, mat.
Rotmästare. Se Rotemästare.
Rotmössa. Se Rot, bot.
Rotolo [rå'tålå], it. (egentl, rulle), en i Italien och de turkiska Medelhafsländerna förr gängse vikt, hvars tyngd var olika på olika ortar: i Egypten vanligen = 0,45 kg., i Konstantinopel 0,56 kg., i Messina 0,79 kg., i Neapel 0,89 kg. o. s. v.
Rotonda [råtå'nda], la. Se Pantheon l.
Rotondo y Rabasco [råtå'ndå i raba'skå], Antonio, spansk författare och konstnär, f. 1808 i Madrid, d. 1879, var en mångfrestare, har målat öfver två tusen taflor, var en talangfull musikutöfvare och som skriftställare af afsevärd betydelse genom ett 30-tal arbeten på skilda områden. De förnämsta äro Diccionario fraseologo espanol-francés y francés-espanol (1841), Historia del Realmonasterio San Lorenzo, comunamente llamado El Escorial (1857), La oratión de la tarde, novela (1863), Historia descriptiva, artistica y pintoresca de San Lorenzo (1863), Descripción de la gran basilica del Escorial (1864) och La historia de la guerra de Africa. Ad. H-n.
Rotor (af lat. rotare, rulla), mek. Se Elektriska motorer, sp. 285.
Rotord. Se Primitivaord och Rot, språkv.
Rotparasit, bot., en växt, som parasiterar på andra växters rötter, t. ex. Lathræa, Orobanche och Rafflesia.
Rotpersilja, bot. Se Persilja.
Rotrou [råtrö], Jean, fransk dramatiker, f. 19 aug. 1609 i Dreux, d. af pesten 1650, studerade juridik, men började samtidigt (1628) att syssla med diktkonsten och utgaf två samlingar dikter 1631 och 1635. Viktigare är dock hans dramatiska verksamhet. 1632 blef han anställd som dramatiker för teatertruppen i Hôtel de Bourgogne, och från 1634 räknades han som en af Richelieus "fem författare", liksom äfven Corneille uppmuntrade hans författarskap. 1639 köpte han ett juridiskt ämbete i sin fädernestad, men upphörde därför icke med sitt författarskap. Han är en af 1600-talets förnämsta skådespelsförfattare, som endast öfverträffas af Corneille och Racine. Rik fantasi, en praktfull diktion, som man t. o. m. jämfört med Shaksperes, och romantisk flykt utmärka hans arbeten. Han har författat sammanlagdt 35 dramer af allvarligt och komiskt innehåll. De förnämsta af dessa äro Saint-Genest (1645; tr. 1648), Venceslas (1647; tr. 1648), Chosroès (1648; tr. 1649), hvartill komma komedierna Les deux sosies (1636 -37; tr. 1638) och Les captifs (1638; tr. 1640). Sina ämnen lånade han ofta från italienarna och framför allt spanjorerna såsom Lope de Vega. R:s Oeuvres dramatiques äro utgifna af Viollet-le-Duc 1820-22 i 5 bd; i urval af Ronchaud (1882) och Hémon (1883). Se Jarry, "Essai sur les oeuvres dramatiques de J. de R." (1868), Chardon, "La vie de R." (1884), Steffens, "R. als nachahmer Lope de Vega's" (1891), Stiefel, "Ueber die chronologie von J. de Rotrou's dramatischen werken" (1893), och W. Sporon, "J. R." (1894). J-M.
Rots (ty. rotz], Malleus humidus, veter., med., en smittsam, kroniskt förlöpande sjukdom, som företrädesvis angriper djur af hästsläktet, men äfven kan öfverföras på andra djur, såsom hundar och kattor, samt äfven på människor. Sjukdomen är känd sedan äldsta tider och omnämnes redan af Vegetius 400 år f. Kr.; först på 1600- och 1700-talen kom den att betraktas som en verklig infektionssjukdom. 1881 påvisades af Babes och Rozsahegyi i var från rotssjuka människor små smala stafvar, och året därpå lyckades Bouchard, Charrin och Capitan att af material från rotssjuka människor och hästar bereda en buljongkultur, som visade sig kunna öfverföra rots till marsvin och åsnor; men först Löffler och Schütz påvisade s. å. den verkliga rotsbacillen, som fastställdes såsom det egentliga smittämnet 1886 (se Bakteriologi, sp. 727). Sjukdomssymtomen vid rots äro: flytning från ena eller båda näsborrarna af ett från början gråaktigt slem, sedermera uppblandadt med klumpar af gult eller grönaktigt, klibbigt var, som delvis intorkar omkring näsborrarna; på nässlemhinnan iakttagas dels små gråhvita, hampfröstora knölar, dels större och mindre rötsår med späckig botten och upphöjda, oregelbundna kanter, dels äfven stjärnformiga ärr efter rötsårens läkning, i käftgropen hårda, oömma ansvällningar af lymfkörtlarna; dessutom hosta, småningom besvärad andning och stark afmagring. Vid hudrots 1. springorm (Malleus farciminosus) förekomma strängformiga svulster i och under huden, på hvilka uppstå bölder, som öppna sig, efterlämnande kraterformiga rötsår, som sällan läkas. Sjukdomen har ett långsamt förlopp, kan räcka från några månader till öfver ett år; utgången är alltid dödlig. Smittämnet förekommer i synnerhet i näsflödet och varet från
Källa: Project Runeberg ·
