Sida 223
Rim, metr.
Rim, metr. Termen rim har tagits i ganska olika mening af olika författare. I sin allra vidsträcktaste bemärkelse har det varit liktydigt med: på märkbart sätt återkommande likartade eller identiska ljud eller ljudförbindelser. Man har då under denna term sammanfattat såväl allitteration (se d. o.) och assonans (se d. o.) som slutrim, hvilket vanligen är hvad som menas med rim och hvartill termen äfven lämpligen bör inskränkas. Anmärkas bör emellertid, att helassonans i ordslut sammanfaller med rim i denna inskränktare bemärkelse. Rimmet förekommer tillfälligtvis i vanligt tal och prosaframställning, men har då gifvetvis ingen betydelse, eftersom det icke efersträfvats och alltså icke fyllt någon af den talande eller skrifvande ställd uppgift. Med en sådan uppgift åter finnes det anbragt i en mängd stående ordförbindelser (i ur och skur, don efter person, gömdt är icke glömdt, den enes död den andres bröd o. s. v.), där det, liksom allitteration och assonans i liknande ordförbindelser, afser att i svårförgätlig form fasthålla en konstant eller gång på gång uppdykande företeelse, d. v. s. tjänar minnet till hjälp, på samma gång det ger den en så att säga än mer lagbunden eller förstärkt karaktär (jfr Å. W:son Munthe, "Språkrim" i "Ord och bild", 1894). Till metriken hör rimmet i den mån, som det spelar en rytmisk roll; dess stilistiska, som väl torde få anses vara af större vikt, består i det behagliga språkmusikaliska ackordet och de vid detta fästa föreställningarna och stämningarna. Slutrimmet består, enligt svensk uppfattning, i: "fullständig samklang mellan (ord och) takter i afseende på slutljuden" (N. Beckman). Rimmet måste sträcka sig från och med den sista i höjning stående vokalen i en vers till och med sista ljudet i samma vers; stundom sträcker det sig längre tillbaka (t. ex. till l:et i blår - slår), hvilket i svensk vers icke ansetts vara af någon betydelse, men däremot eftersträfvas i fransk (det kallas där rime riche). Den fullständiga samklangen får icke innebära, att två identiska ord rimma på hvarann; såväl iterationsrim (sedan - sedan) som homonymrim (värden - världen) göra mindre verkan än andra, därest icke skalden åsyftat en särskild effekt, hvilket emellertid oftast är fallet, då dessa sällsynta rim uppträda, såsom t. ex. i Talis Qualis' dikt "Sveaborg" och vissa på det förra slagets rim byggda diktslag (t. ex. "En ghasel" af Fröding). Två kraf bruka ställas på rimmet ur ljudlig synpunkt. Främst att rimmet är rent. Bristfälliga i detta hänseende äro exempelvis Karl - al cch vecka - sticka. Hithörande grupper äro 1) traditionella rim, sådana, som bero på ett numera föråldradt uttal eller genom missförstånd uppkommen språkform (t. ex. fordna - vordna); 2) rim för ögat (1. ortografiska rim), där stafningen är lika trots ljudens olikhet (t. ex. Hans - glans); 3) vu1gärrim, där uttalet af det ena rimordet måste tillhöra en lägre stilart än uttalet af det andra, om orden skola rimma oklanderligt (t. ex. sunnan - undan). Närstående äro dialektala rim, där ljudidentiteten mellan rimorden uppstår endast då det ena uttalas på dialekt (t. ex. sjön - snön). De vanligaste och mest omskrifna af dessa slags rim äro de s. k. Stockholms- 1. Upplandsrimmen, i hvilka e- och ä-ljud sammanfalla (t. ex. lefva - gräfva); i finländsk poesi möta ofta rim af typerna sett - det. Trots häftigt ogillande af dessa rim, torde de i viss mån kunna sägas vara berättigade, eftersom det individuella språkbruket utan tvifvel har sina vidsträcktaste rättigheter i den vittra framställningen och där minst af allt kan tvingas eller bör vika för uniformerande "riksspråkliga" tendenser. En fonetisk olikhet, som icke räknas som sådan vid rimning, är skillnaden mellan akut och grav accent (t. ex. sägen - mig vägen); halflånga stafvelser kunna fullgodt rimma med långa, och ännu större olikhet i kvantitet behöfver icke uppfattas som rimfel, om versarten är sådan, att verssluten föga framträda. Bland krafven på ett godt rim uppställes vanligen äfven det, att det skall innehålla minst en starktonig stafvelse; gäller detta än om ett mycket stort antal fall, torde det icke kunna betraktas som undantagslöst; både enstaka rim och rimpar kunna vara svagtoniga, utan att diktens verkan lider däraf, det beror på rimningens olika uppgift i olika framställning och den därmed sammanhängande olika rytmiseringen af versen; mot den oftare användningen af sådana, s. k. slöa rim, under 1700-talet (t. ex. rörelse - klipporne) medförde det tidigare 1800-talet en bestämd och framgångsrik reaktion, likväl utan att de någonsin fullt fördrifvits. Ur innehållslig synpunkt har det ofta kräfts, att rimmen skola falla på versens betydelsefullaste ord eller åtminstone ej bestå af de ringaste bi- eller bindeorden. Äfven denna fordran är i hufvudsak berättigad, men får icke drifvas i alla fall; då rimmet, ett akustiskt stilmedel, aldrig är mål, utan alltid medel, beror det på framställningssättet i dess helhet och ifrågavarande dikts art, huruvida rimmet skall vara mer eller mindre framträdande. Vissa diktformer, t. ex. sonetten, äro mer eller mindre beroende af, att rimmen få göra sig starkt gällande, likaså vissa individuella skaldestilar. Den teoretiska undersökningen har att uppmärksamma, om ej de mera påfallande afvikelserna från de allmänna reglerna i själfva verket tillgodose diktens ekonomi bättre, än iakttagandet af dem skulle gjort. - Rimmen indelas efter det antal stafvelser, som ingå i dem, i: enstaviga (1. manliga), t. ex. man - kan;
tvåstafviga (1. kvinnliga), t. ex. kvinna - finna;
trestafviga, t. ex. brinnande - rinnande (äfven kallade löpande); tjocknar nu - slocknar nu;
fyrstafviga, t. ex. förstockade mig - bockade mig; skuttade ut - gluttade ut.
Som exemplen visa, förekomma rim, som omfatta två versfötter l. takter. Att rimmen bestå af två ord (tog jag - slog jag) eller ha mer än en stafvelse betonad (t. ex. rolös - trolös), förekommer också. Dubbelrim finnas stundom, t. ex. svajande gnäll - majande kväll; tryggt håll - styggt troll. Inrim, d. v. s. ord, som rimma inuti versen (t. ex. "Vårlåt" af Karlfeldt), afse i regel enbart stilistisk effekt, men kunna äfven markera ledslut. Rytmiskt tjänar rimmet till att framhålla versgränserna och sammanbinda verser eller versgrupper. Det har på grund häraf sin största betydelse för den strofiska dikten. Genom olika sammanställningar af olika slags
Källa: Project Runeberg ·
