Sida 692
Rutström, Anders Karl (1.)
både mannen och sönerna, som tagit moabitiska kvinnor till hustrur, dogo. Noomi beslöt då att vandra hem och lämna sina moabitiska sonhustrur kvar i Moab. Men den ena af dem, Rut, ville icke öfverge sin svärmoder, utan följde henne till Bet-Lehem, och där blef hon snart gift med en anförvant till sin svärfader vid namn Boas. Äktenskapet välsignades sedan med en son Obed, som i sin tur blef fader till Isai, konung Davids fader. Boken vill sålunda skildra Davids stamträd och har därför säkert icke uppstått, förrän denne blifvit en berömd konung i Israel. Men författaren torde äfven ha haft ett religiöst intresse, nämligen att visa, huru Gud kan välsigna och högt benåda äfven en hednisk kvinna, då hon vill sluta sig till Israels religion. E. S-e.
Rutschbanor, på större nöjesfält brukliga anläggningar, bestående af konstgjorda höjder, från hvilka man åker med svindlande fart nedför och vidare uppför samt genom tunnlar o. s. v. i vagnar, som löpa i skenor, eller i slädar (se Montagnes russes) eller också endast utför vare sig i flatbottnad båt, som hamnar i vattnet, eller i spiral ner från ett torn (då de rutschande sitta på dynor) o. d.
Rutscher, ty., dansk., en liflig pardans i 2/4 takt. Se Galopp 2.
Rutschsegel. Se Brandväsende, sp. 1498 och fig. 44.
Rutström, Anders Karl, prästman, bekant i de religiösa rörelsernas historia såsom en af den svenska herrnhutismens mest framträdande ledare samt inom det politiska lifvet såsom hattpartiets ifrige vapendragare, föddes den 30 nov. 1721 i Luleå Gammelstad och dog 27 okt. 1772. Som utpräglad partiman har han blifvit mycket olika bedömd icke blott under sin lifstid, utan äfven af senare tiders forskning. Tyvärr finnes ännu icke någon fullständig, modernt vetenskaplig undersökning af hans lefnadshistoria. R. prästvigdes 1745 och kom såsom komministersadjunkt vid Storkyrkoförsamlingen i Stockholm och samtidigt fångpredikant under inflytande af den då redan i Stockholm och annorstädes mycket utbredda herrnhutiska rörelsen (se Herrnhutare), hvars förnämste ledare, f. d. Uppsaladocenten Arvid Gradin, som sedan 1738 tillhört brödraförsamlingen i Herrnhut och där var en af grefve Zinzendorfs mera framstående medarbetare, säger sig vid sitt besök i Stockholm 1748 ha gjort R. bekant med "bröderna", med hvilka han snart blef "ett hjärta och en själ". Gradin skildrar R. såsom en väldig väckelsepredikant. "Med klart hufvud, förträffliga gåfvor och ett helt evangeliskt sinne predikar han som en broder ur församlingen under ett sådant tillopp af åhörare, att de rent kunna trampa ned och klämma ihjäl hvarandra". Af konsistorie præses tillfrågad, hvad han tyckte om grefve Zinzendorf, hade R., alltid djärf och slagfärdig, svarat: "Jag älskar af hjärtat den kättaren". Med hans glada frimodighet var dock enligt Gradin "mycket natureld" uppblandad. En annan samtida herrnhutare (K. Kr. Gjörwell) karakteriserar honom på följande sätt: "Han är af naturen het som en eld och vällustig, som nog syns af hans ansikte". På grund häraf och till följd af hans härsklystnad och "mycket oexemplariska lif" (enligt herrnhutiske pastorn J. Hüffel) drogo sig de fleste af herrnhutismens öfriga ledare från honom, och han gick snart sina egna vägar med sina anhängare.
Vid denna tid hade den svenska herrnhutismen liksom förut den tyska, från sin ursprungligen sunda evangeliska ståndpunkt på ett sorgligt sätt urartat till antinomistiskt svärmeri. Denna brödraförsamlingens s. k. sållningstid (i Tyskland 1743-50, i Sverige 1745-60) kännetecknades af känslans försjunkande på mystisk-extatiskt sätt i Kristi kärleks haf, själens fördjupande i Kristi blodiga korslidande, i Kristi "blod, sår och sidohåla", som i detalj utmålas, eller i "brudgummens" outsägliga kärlek till bruden. Denna ända från Bernhard af Clairvaux välbekanta mystik framträdde under denna period på ett mycket vulgärt och därför i högsta grad anstötligt sätt. Zinzendorf själf med sitt "geni, som städse var böjdt för extravaganser", gick i spetsen både genom sina bisarra sånger och genom en fysisk-mystisk frälsningslära, innehållande många besynnerligheter, såsom att Kristus var skaparen, Jehova, "vår egentlige Fader", som genom sitt människoblifvande räddat den i synd fallna världen, att den Helige ande var modern inom treenigheten, att församlingen, "Lammets hustru", föddes fram ur Kristi sidosår, såsom Eva skapades af Adams sidoref, att de troendes själar redan vid sitt inträde i denna världen äro rena från synd såsom förut döpta i Kristi blod, ja, delaktiga i Guds natur, Kristi eller Guds "blodsförvanter" o. s. v. Hela den andliga nivån sjönk nu betydligt i församlingen, kärleksmåltiderna blefvo festmåltider, vid hvilka en uppsluppen glädje härskade, den forna enkelheten och arbetsamheten försvann, och i brödra- och systrakretsarna frossade man i "blod och sår" och i brudkärlekens extatiska berusning hvaremot läran om helgelsen ifrigt bekämpades. I Stockholm började 1747 enligt den dåvarande ledarens, P. Werwings, yttrande "en salig sår- och blodperiod". Till denna krets var det, som R. anslöt sig. Rörelsen splittrades dock snart i åtta hvarandra inbördes bekämpande partier. R. och hans parti, som i början bestått af 300 personer (hvaribland äfven fem präster), ville ej veta af någon förbindelse med den tyska herrnhutismen, utan R. sökte göra sig till ledare för hela den svenska rörelsen, hvilket dock icke lyckades. Hans eldiga, folkliga, medryckande, utan koncept hållna predikningar, som med sin impulsivitet fängslade åhörarnas hela uppmärksamhet, rörde sig städse om frälsningen af nåd allena på grund af Kristi blodiga försoning och framhöllo Kristus såsom frälsningens enda grund och medel, under bekämpande af ortodoxiens döda rättrogenhet och pietismens lagiskhet. Man finner där många goda och varma tankar, men ofta förleddes han af sitt lifliga lynne till stora öfverdrifter, ja, rent af bisarra
Källa: Project Runeberg ·
