Sida 754
Ryssland. Kyrkliga förhållanden
ledet i gudstjänsten, och därutanför bokstafligen lefver ryssen tillsammans med sina bilder (ingen kyrka, stuga eller ens kammare saknar sådana), kysser dem, tilltalar dem, anrättar rökelse åt dem m. m., allt i öfvertygelse om helgonets närvaro i dess bild, hvarifrån det kan iakttaga, hvad som sker, uppträda som varnare, hämnare o. s. v. Uttryckslöshet kännetecknar alla ryska helgonbilder; en individuellt konstnärlig prägel skulle förtaga garantien för helgonets närvaro däri. Att låta dragen återge något af personlig stämning vore dessutom profanerande, då på stoiskt vis sinnesrörelser anses uteslutna från verklig upphöjdhet. -- Öfverallt i kulten möter samma ängslighet om formen. Den saliggörande kraften anses här som öfverallt, där det dramatisk-liturgiska står främst, bero på ett noggrant iakttagande af bokstafven. Det dramatiska är genomgående anlagdt på känslostämningar, och särskildt nattvardsfirandet låter den enskilde åskådligt upplefva (ofta under tårar, som ingenstädes så naivt som i R. göras till måttet för undfången nåd), hur den gudomliga kärleken sänker sig ned just till honom. Men för intresset för formler och ceremonier får det pedagogisk-uppbyggliga vika (predikan är sällsynt), och andakten förflyktigas lätt till ett oreflekteradt försjunkande i den yttre gudstjänsthandlingen eller en slö beundran af kyrkobyggnadens utsmyckning. -- I ingen annan kyrka äro bönerna i så hög grad lofsånger: den första plikten mot Gud är tack och lof. Kyrkan har kraft nog att ge näring åt verklig gudsförtröstan och hjältemodig ståndaktighet trots ryssens böjelse att i sin världsbetraktelse dröja vid jordelifvets svårigheter och trots den omfattning, i hvilken just han får erfara dem. Med förmågan att fasthålla målet utan visshet att själf få se dess uppnående följer dock likgiltighet för initiativ. Verkliga sådana vore att ingripa i Guds plan. Å andra sidan kan denna stämning slå öfver i sin motsats, såsom hos Tolstoj, och förlorar då med sina radikala omvärderingar all känning med det praktiskt genomförbara: att följa evangeliets bud är nog för att bota allt ondt i världen. -- Kyrkan har vidare på grundval af ryssens vekt människovänliga natur alstrat en enastående samhörighetskänsla: uttrycken "lille far", "lille bror" äro ej blott tomma fraser; medkänslan och välgörenheten äro enastående. Men medkänslan är densamma inför välförtjänta straff som inför oskyldiga lidanden: därigenom fördunklas det sedliga omdömet. Och allmosegifvandet är fullständigt planlöst. Trots sitt inflytande förmår kyrkan föga, där den saknar genklang i rådande tradition. Talrika folkgrupper ha knappt hunnit öfver en förkristen kultur; deras kristendom är blott till namnet mer än hedendom (deras bilddyrkan t. ex. endast fetischism), råheten och grymheten fullständigt ohöljda. Äfven där kristna föreställningar få verka, rymma de bredvid sig många hedniska kvarlefvor. Vidskepelse florerar så som knappast annorstädes, och inför sedliga missbildningar, dryckenskap o. d. är kyrkan med sitt lågt stående prästerskap nog oftast vanmäktig; dock lära numera vissa slag af inre mission bedrifvas. -- Under de senaste hundra åren har forskningen, delvis stödd på västerländsk teologi, egnat sig åt exegetik, etik, dogmatik, kyrkohistoria, polemik m. m. med en viss framgång. Dock har ryska kyrkan något af den äldsta kyrkans benägenhet att med stolthet betrakta sin kristendom som en religion "för barbarer". Många kulturströmningar ha fått insteg, men ingen har kunnat göra sig gällande (möjligen med undantag för de sista årtiondena). Detta beror ej på någon inneboende kraft hos den ryska kulturen, som alltifrån början var ett lån från den själf i upplösning stadda sengrekiska odlingen; utan det är religionen och den därur framgående själfkänslan, som gett R. mod att bevara sin kulturella egenart och att inför andra nationers verkliga framsteg berömma sig af dess ursprunglighet. Kyrkan anger ej riktningen, som kulturen följer, men den skapar det bärkraftiga underlaget, förbereder sinnena och håller spänningen uppe, och det är trots allt kyrkan, som gör det bästa för det ryska folkets utveckling.
Ryska kyrkan omfattar öfver 90 mill. ortodoxa medlemmar och är fördelad på 3 metropoliter (Petersburg, Kiev och Moskva). Under dem stå inalles 133 biskopar (med eller utan stift) och vikarier med 65 eparkier. Till den hvita klerus höra 2,400 protopoper, 45,000 poper, 15,000 diakoner och 44,000 kyrkosångare med 60,000 gudstjänstlokaler. Munkklostren äro 462 med 9,317 munkar samt 8,266 noviser. Nunneklostren äro 400, nunnorna 12,652, noviserna 40,275; ett stort antal egnar sig åt sjukvård och kärleksverksamhet.
Om sekter se Raskolniker och Stundister. Missionen riktar sig dels på sekterna, dels på i R. förefintliga främmande trosbekännare. Utom landets egna gränser har egentligen blott missionen i Japan varit af betydelse. Om främmande kristliga trosbekännare af österländsk typ se Armeniska kyrkan och Unerade greker.
Lutheranerna följa konkordieboken och i ritualet mest svenska kyrkoordningen af 1687 (vissa utvidgningar 1890). De bo mest i Östersjöprovinserna, Finland och Polen. -- Estland (se d. o., sp. 950) har omkr. 370,000 lutheraner med 143 gudstjänstlokaler och 69 präster; Livland (se d. o., sp. 836) omkr. 1,160,000 med 303 gudstjänstlokaler och 180 präster; Kurland omkr. 660,000 med 227 gudstjänstlokaler och 140 präster. De kyrkliga ordningarna äro där väsentligen orubbade sedan Gustaf II Adolfs tid. 1832 års kyrkolag inledde de kyrkliga särrättigheternas indragande; församlingarna ställdes gemensamt med dem i R:s inre under ett generalkonsistorium i Petersburg. Tsaren afgör till stor del dess sammansättning och kan så främja ryska syften. Kännbarast var förbudet mot hvarje prästerlig ämbetshandling, som berörde de ortodoxe. Omkr. 1850 hade omkr. 1/10 af Livlands landtbor lockats in i statskyrkan; snart önskade de återgå, men först efter särskild tillåtelse fingo prästerna mottaga dem. Pobjedonostsev (se d. o.) fordrade statskyrkans rätt öfver alla, som en gång hört dit. Prästerna vägrade af samvetsskäl lydnad och åtalades (i Livland 105 af 135). Folkundervisningen, som 1849 höjts till jämbredd med Väst-Europas, sattes under Alexander II tillika med gymnasier och akademisk undervisning betänkligt tillbaka. -- Det inre R:s lutherska kyrka omfattar 2 konsistorialområden, 1) Petersburgs (mellan Finska viken, Hvita hafvet och Svarta hafvet; 2,349,362 kvkm., men blott omkr. 641,000 medlemmar med
Källa: Project Runeberg ·
