Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

hända icke kan fortsätta sina tankar utan tillhjelp af en organiserad kropp, och att hon i sådant fall, vid skiljsmessan från kroppen, måste förlora sin förnuftiga verksamhet. Det förra tvifvelsmålet anser du såsom alldeles häfvet, och det sednare oroar dig ej mera, så snart jag, enligt din önskan, kan grundligen och nöjaktigt bevisa dig, att det är själens bestämmelse att fortsätta sin förnuftiga verksamhet efter kroppens död. Ja, min vän! jag hoppas kunna gifva dig en välgrundad och förnuftig förmodan för dessa glada utsigter; och dermed bör hvar och en redlig tänkare vara nöjd. Denna lära låter icke bevisa sig på samma sätt, som man bevisar en matematisk sats; eljest hade väl de gamle hedniske vise funnit sådana bevis och nyttjat dem; de hade då icke varit så vacklande emellan hopp och fruktan, utan att någonsin kunna arbeta sig fram till en fullkomligt tillfredsställande öfvertygelse. Men, min vän! fastän vi icke kunna erhålla hvarken historisk eller matematisk visshet om denna sanning, så kunne vi dock vinna en visshet, som går nära till den matematiska. Vi kunne åtminstone hinna till förmodanden som äro så rimlige, så starka och påtaglige, att de öfverväga, ja vida öfverväga alla de inkast, som af förnuftet kunna framställas emot denna lära; och de förmodanden äro ofelbart de starkaste, som hemtas af menniskosjälens natur, så vida som vi med visshet känne den. — Du vill veta, om det är själens bestämmelse, att hon skall lefva efter kroppens död.