Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

än att förebygga dessa följder; en kula gör hastigt slut på denna fruktan, på dessa följder. Om ett tillkommande lif ej gifves, då handlar han klokare än den dygdige, som under långsamma plågor af-bidar naturens sista hårda slag. Hvad dömmer du, min vän! Om historien kan framvisa många dylika exempel, kan du då påstå, att den dygdige alltid blir lycklig genom sin dygd, och den lastfulle olycklig genom sina laster? Och du är likväl öfvertygad derom, att det icke är eller kan vara Skaparens plan, att den dygdige skall vara olycklig och den lastfulle lycklig. Således måste du antingen medgifva, att det finnes ett lif efter detta, der hvar och en får erfara följderna af sitt förhållande här i lifvet, eller ock måste du alldeles neka en allrådande Försyn. Hela naturens inrättning vittnar om en Försyn, som styrer verlden med vishet och godhet; men nekar man själens fortsatta varelse efter kroppens död, så finner jag, att menniskan är en sammansättning af idel förvirring, oordning och motsägelse. Jag finner en Försyn, som vakar öfver masken; men denna Försyn saknar jag, då jag betraktar menniskan. Förnuftet säger mig, att det måste vara Skaparens afsigt, att den dygdige icke skall vara olycklig; men erfarenheten säger mig, att han ofta är det. Här ligga förnuftet och erfarenheten i strid sins emellan. Ar detta Skaparens afsigt, hvarföre blifver den då icke uppfylld? Och är det icke hans afsigt, huru kan han då kallas vis och god? Utom ett lif efter detta ser jag mig invecklad uti idel mörker och motsägelser; men är