Sida 98
26 och 27. Sandby kyrkogård (Pl. XVI och Pl. XVII)
26 OCH 27. SANDBY KYKKOGÅED.
83
Begge stenarna bestå af samma slags ljusgråa kalksten. Inskriftytorna, som äro brottytor, hafva blifvit tilljemnade genom huggning. På kanterna, der inskrifterna stå, har tillhuggningen varit någorlunda grundlig, så att stenarna här äro ganska jemna, under det att på de af ornament upptagna midtytorna många ojemnheter blifvit qvarlemnade. Oaktadt stenarna, såsom ofvan är nämndt, äro väl bevarade, bära de likväl ty dliga märken från sin förnedringstid, då de lågo som golfstenar, utsatta för bearbetning genom de kyrkobesökandes skodon. Inskriftytorna äro nämligen glatta, som om de blifvit slipade, oeh streck, hörande till orneringen, äro på många ställen svaga och otydliga, eller till och med helt utplånade. Runorna hafva dock icke lidit någon nämnvärd skada genom den misshandling, för hvilken stenarna varit utsatta. Smärre skador, som stenarna lidit derigenom att tunna skärfvor fallit ut, härleda sig möjligen från en senare tid.1
Den ornamentik, som smyckar Sandbystenarna, är oss bekant från flere förut omtalade öländska runstenar, t. ex. Resmostenen nr 4 (pl. V). Motivet är ett bandformigt djur, som har ett smalt hufvud med nedhängande tand och långt, smalt, framtill spetsigt öga och som är utrustadt med extremiteter, som sluta i en lång, vanligen klufven fot. Vidare äro slingorna ordnade så, att de bilda ett flätverk. Sandbystenarna skilja sig från Resmostenen i afseende på ornamenten deri, att de förras ornament äro konturteckningar, medan Resmostenen har upphöjda ornament.
Runorna äro på begge Sandbystenarna regelbundet inhuggna. De bestå af jemna, i bottnen rundade streck. En egendomlighet, som utmärker dessa stenar, är det sätt, på hvilket runor äro stungna. Detta har icke skett genom inristning eller huggning, utan derigenom att hål af omkring 8 millimeters diameter blifvit borrade djupt in i stenen. Ett liknande sätt att utmärka stungna runor har jag iakttagit på några gotländska stenar, som tillhöra samma tid som Sandbystenarna.2
Sandbystenen nr 26 har en höjd öfver jordytan af 186 cm (— afståndet mellan toppen och det nedersta inhuggna strecket); största bredden är 98 cm, tjockleken 7 cm.
Den djurslinga, i hvilken inskriften är inhuggen, har hufvud af ofvan beskrifvet utseende samt en framfot och en bakfot, hvilka äro dragna in under kroppen och sticka fram nedtill på hvar sin sida om det nedhängande tungforrniga ornamentet. Kroppen slutar med en lång svans, hvars ända är cirkelformigt hoprullad. Den öfriga delen af ytan fylles af två på ungefär samma sätt bygda djur, hvilkas hufvud finnas midt på stenen.3
Inskriften är följande:
* Krw+HtK - +hK * *{irn+ * w * +1+1^ - Þ+n+ - www * ritn * »
5 10 15 20 25 30 35 40 45
HTti+ * * nnfi+ - rønix
50 55 60 65
1 Nr 26, pl. XVI, har dock en skada, som ser farlig ut för stenens bestånd. Till höger är ett hack i stenens kant, uppkommet genom en skärfvas utfallande. Från detta hack utgår en spricka uppåt stenen tvärsigenom densamma.
2 Runstenarna i Sjonhem (Säve, Gutnisha urkunder, nr 89—90), Hauggrän (Säve nr 84) och Stain-kumbla (Säve nr 82—3).
3 Det ena djuret, hvars hufvud är till venster, har en nedhängande framfot (till venster på stenen) och slutar med en lång bakfot (till höger midt emot ordet ifflÅ). Det andra djurets hufvud är till följd af stenens nötning mycket otydligt: det har ett kort öra, öga af vanlig form samt en tand, som utgör ett långt, under underkäken nedhängande band. Detta djur har en lång framfot (öfverst till höger). Från den punkt, der denna fot går ut, utgår äfven ett annat band (svans). Djuret afslutas med en lång fot.
Källa: Project Runeberg ·