Sida 92
23. STENÅSA KYRKOGÅRD.
75
Två skiljetecken finnas på fragmentet, en gång ett litet vertikalt streck, en gång ett litet kors. Runorna till höger äro af förut nämnd anledning helt korta: nr 1 ᚾ endast 2.5 cm, nr 2 ᛅ 3 cm; nr 3 ᚦ är stympad och de qvarvarande strecken äro utvidgade och ojemna i kanterna i följd af nötning. Af deri fjerde runan fins blott spår af nedre delen i brottkanten. Sannolikt har den varit stungen, då alla bevarade runstenar af denna grupp hafva eftiR med e. — De återstående runorna ᚠᛏᛁᚱ äro temligen fullständigt bevarade samt omkr. 6 cm långa. Efter det lilla korset, som bildar skiljetecken, fins spår af ännu en staf.
De två ord, af hvilka endast enstaka runor äro bevarade, kunna lätteligen suppleras; na utgör tydligen slutet af ordet steina och ᚦ början af þisa. Inskriftformeln har på denna sten varit densamma som på den föregående Hulterstadsstenen nr 21 och Resmo-stenen nr 4: [N. N. ræisti stæi]na þ[essa] æftir — —. »N. N. reste dessa stenar efter --Stenen har alltså utgjort en af ett par. Man kan förmoda, att den tillhörande stenens inskrift börjat på venstra sidan och slutat på den högra (jfr ofvan s. 44).
Inskriftens sena tid ådagalägges genom skrifsättet eftir för äldre eftiR.
23. Stenåsa kyrkogård.
Pl. XIV. Fig. 23 A och 23 B.
Literatur: L. 1309. — B. 1068 och 1075. — Rhezelius, Monumenta Runica in Ölandia, konceptet nr 17, utskriften nr 25. — Ahlqvist, Ölands Historia, II, 2, s. 78.
Af två runstenar, soin en gång legat på Stenåsa kyrkogård, har den ene redan tidigt försvunnit (L. 1310), men den andre (L. 1309) fans qvar ännu på Ahlqvists tid. Sedermera har äfven denna blifvit förstörd, förmodligen då Stenåsa nya kyrka uppfördes. Till all lycka hafva vi af denna senare runsten flera äldre teckningar, hvilka i någon mån kunna ersätta förlusten, åtminstone hvad inskriften beträffar. Rhezelius har aftecknat den år 1634; i Bautil är den representerad genom två olika teckningar, näml. fig. 1075, som är signerad med Hadorphs och Törnevalls initialer, och fig. 1068, som är osignerad. Vidare finnas i Frigelii samlingar i Kalmar stiftsbibliotek två vid olika tillfällen utförda teckningar af denne sten. Dessa, senare teckningar äro dock underlägsna de äldre, hvarför vi här kunna nöja oss med blotta omnämnandet af deras tillvara. Vi hafva på pl. XIV reproducerat såväl Rhezelii teckning i konceptet af hans Monumenta som Bautils fig. 1068.
Stenen låg år 1634 enligt Rhezelius vid vestra ändan af kyrkan, och här fans den ännu, då vi sista gången finna den omtalad hos Ahlqvist. Ar 1634 var stenen fullständig, ehuru sönderslagen i två stycken (se fig. 23 B). Då teckningarna i Bautil togos, var den
