Sida 177
1-134
ÖLANDS RUNINSKRIFTER.
TILLÄGG.
1. Karlevi, Vickleby sn.
En anmälan af Ölands runskrifter h. 1 af E. B(rate) i Aftonbladet d. 19 april 1900 innehåller ett försök att förklara den ofvan s. 30—34 framställda motsatsen uti Karlevi-inskriften mellan drag, som tyda på ristningens danska ursprung, och sådana, som blott synas kunna härröra från en norsk eller isländsk upphofsman. Alla svårigheter sägas lösta genom antagandet, »att den isländske skalden — ty en islänning tänker man sig väl snarare som skald i slutet af 900-talet än en norrman — sökt affatta sitt kväde på den danske höfdingens eget språk. Hade han tillhört dennes följe några månader, borde han kunna gå hjälpligt i land med en dylik uppgift, helst de fraseologiska islandismerna i hans forndanska komme att af åhörarne tillskrifvas det poetiska språkbruket och de i böjningsformerna fattas som arkaismer, ljudolikheten har han i allmänhet uppmärksammat och tillnärmelsevis tillegnat sig det forndanska uttalet. I fråga om r-ljud en har han likväl icke lyckats bortlägga sitt isländska uttal, och hans beteckning har för oss råkat yppa detta uttalsfel.»
S. Bugge, Ølands Runeindskrifter i Aarbøger for nord. Oldkyndiglied og Historie 1900 s. 1—15 anser, s. 4—5, att en västnorsk skald diktat drottkvädet, inskr. A, och att äfven inskr. B af honom affattats och är i fornyrdeslag, och stöder sin förmodan på att drottkvädestrofen har jǫrmungrund, Viðurr och þrúðr gemensamma med Grímnesmál, som enligt F. Jonsson är diktadt c. 900—925 och efter Bugges mening i Britannien af en norrman från Halogaland. Karlevi-strofens skald har alltså känt Grímnesmál och varit på vikingatåg både i Britannien och med en dansk höfding i Östersjön. Denne skald säges emellertid icke kunna hafva huggit inskriften, ty dennas anordning skiljer sig från norska inskrifter från 900—1100 och öfverensstämmer med danska, och runan ᛰ är känd från Danmark och Sverge men är aldrig funnen i Norge. Bugge antager alltså, att en dansk verkställt ristningen efter att den norske skalden möjligen ristat dikten på t. ex. en träkafle.
Enligt sin egen, här nedan lemnade framställning antager ock prof. L. Wimmer, att ristaren varit dansk men att inskriften visar, att höfdingens danska och norska följeslagare ömsesidigt påverkat hvarandras språk. I ett bref d. 5 dec. 1905 förtydligar prof. Wimmer detta påstående genom att som dansk inverkan i den på norska affattade strofen framställa ruk : starkr rógstarkr för norskt -sterkr och möjligen taiþir dæðirför dáðir. Som norsk påverkan i den efter prof. Wimmers mening af runristaren själf på prosa författade inskriften B betecknar han å andra sidan bruket af ᚱ r för ᛦ R i aiftir æftir, som öfverensstämmer med det norska uttalet, hvilket den danske ristaren måhända också hade tillegnat sig i sitt tal. Absolut danska äro däremot i denna inskrift formerna satr,
