Sida 77
64
ÖLANDS RUNINSKRIFTER.
Wifastr (el. Wéfastr) är nrat. i st. för aec. På en dylik oregelbundenhet har man icke sällan exempel i runinskrifterna, t. ex. L. 40, Dybeck fol. I nr 42 at þialfr i st. f. at þialf; Dybeck 8:o nr 72 iftÍR krimulf matr ko[þan] i st. f. man ko[þan]. Andra exempel anföras ATS, X, s. 410. — Mellan Uifastr och Stai[n] kan svårligen hafva varit rum för flera ord än œftÍR.
Vi hafva transskriberat Sighstenn, peii i öfverensstämmelse med de s. 12 f. uttryckta principerna, peit är här tonlöst på grund af det nära syntaktiska förhållandet till brøÖr. Ifall Bautils teckning här är rigtig, har detta förhållande funnit uttryck i skriften, derigenom att skiljetecknet är utelemnadt mellan þÍR och bruþr. För Bautils teckning talar att afståndet mellan ^ och B är mycket ringa. — Inskriftens ristu kan också hafva uttalats ræstu med förkortning af diftongen æi till æ framför konsonantgrupp. Vi hafva dock vid omskrifning med ljudskrift skrifvit ræistu, enär ræstu otvifvelaktigt sällan förekommit. 1
17. Säby, Segerstads socken.
Pl. X. Fig. 17.
Literatur: L. 1312. — B. 10G2. — Rhezelius, Monurnenta Runica in Ölandia, konceptet nr 15, utskriften nr 34. — Fahlc Burman, Triga supplementorum ad Runographiam Sviogothicam, nr 58.2 — Ahlqvist, Olands Historia II, 2, s. 91. — L. F. Wimmer, Aarbøger for Nordisk Oldkyndiglied og Historie 1875, s. 200.
I södra delen af Segerstads socken mellan Säby by och Segerstads kyrka fins (Hands största graffält. Grafvarna äro anlagda på den s. k. östra landborgen, en låg grusås, som löper parallelt med öns östra kust på något afstånd från den. Landsvägen, som öfverallt följer landborgen, går vid graffältet fram på åsens östra kant; grafvarna ligga således vester om landsvägen. Graffältet, som är utförligt beskrifvet af Ahlqvist i Olands Historia II, 2, s. 92 ff., har en utsträckning af nära en kilometer.3 Man ser här blandade om hvarandra alla de skiftande grafformer, som voro brukliga på Öland under vikingatiden: runda jordhögar och rösen, grafvar, utmärkta genom fyrkantiga och triangulära stensättningar, m. fl. former. Ahlqvist undersökte några grafvar och fann, att både likbränning och jordande af obrända lik egt rum här. Bland grafvarna finnas talrika bautastenar
1 Se Noreen, Altschwedische Grammatik § 80, II, 2, s. 77, der ett upræste och ett upræster äro antecknade. Söderwall har i sin ordbok II, s. 253 intet enda exempel på præt. ræste, ræster, endast reste eller reeste.
2 Se ofvan sid. 5, not. 1.
3 Ahlqvists uppgift om graffältet® utsträckning är icke fullt korrekt. Han säger, att »minnesvårdarna
hafva en sträckning af V6 mil (1.7 kilometer)», men ban har då till det stora graffältet, som börjar vid norra ändan af Säby by, räknat några grafvar, som ligga skilda från detsamma öfver en half kilometer längre i norr.
Dessa grafvar ligga öster om landsvägen, i det denne strax norr om det stora graffältet böjer sig öfver till land-
borgens vestra kant.
