Sida 170
EFTERSKRIFT.
Första hilftet af Olands runskrifter, s. 1—88, affattades och utgafs af prof. Sven Söderberg, som undersökt och afbildat öns alla runinskrifter. Det förunnades honom icke att fullborda arbetet, enar han afled deri 24 april 1901.
Någon tid efter hans död uppsändes till Statens historiska museum, hvad han efterlämnat, som tillhörde dess område, och det som rörde runor, öfverlämnades sedermera åt undertecknad, E. Bråte, med uppdrag att ombesörja redaktionen af Ölands runskrifter, haft.. 2, från och med s. 89.
De förarbeten till detta häfte, soin funnos i prof. Söderbergs papper, utgjordes af kopior af äldre teckningar och uppgifter samt af anteckningar och afbildningar, gjorda vid prof. Söderbergs egna undersökningar.
Min uppgift har sålunda varit att på grund af detta material utarbeta beskrifning af ristningarna och vidare förslag till deras tydning, hvarom prof. Söderberg nästan alis icke yttrat sig.
Några inskrifter med särskildt dunkla ställen fick jag tillfälle att själf granska under ett besök på Öland i juni 1904,. och en inskrift, nr 44, undersökte jag, då jag passerade ön i aug. 1905, på hvilken resa jag ock i Kalmar museum ånyo undersökte nr 53.
Beskrifningen på inskrifterna härrör sålunda från Söderbergs uppgifter, oin ej min egen undersökning åberopas, tydningen är däremot mitt eget förslag, om ej annat uttryckligen angifves.
Då jag sålunda öfvertagit fortsättningen af det arbete, prof. Söderberg påbörjat, har jag ansett mig skyldig att tillämpa samma grundsatser, som han följt, äfven om någon gång skäl funnits till tvekan om deras riktighet eller lämplighet.
Det är blott i fråga om inskrifternas fonetiska transkription samt de forna namnens återgifvande på nysvenska, som några afvikelser från Söderbergs uppfattning synas vara påkallade.
Frågan om transskriptionen står i samband med frågan om inskrifternas åldersförhållanden, för hvilka Söderberg, s. 87 utlofvat en redogörelse i slutet af arbetet, som döden hindrat honom att utföra. I första häftet, s. 12 och 86 f., finnas emellertid förarbeten till denna redogörelse.
Den viktigaste transskriptionsfrågan, som på samma gång ock är den, som är svårast att afgöra, är frågan, huruvida i de öländska inskrifterna de gamla diftongerna æi, au, øy äro bibehållna eller öfvergångna till resp. ë, ø, ø, huruvida t. ex. 'sten' hette stæin eller sten, 'död' dauðr eller dødr, ordet 'ö' øy eller ø. Söderberg har bestämt sig för den åsikten, att de gamla diftongerna varit i behåll och angifver s. 12 sina skäl därför.
