Sida 5
INLEDNING.
Från Öland äro ganska många runinskrifter kända. Hela antalet uppgår till minst sextio, samtliga tillhörande slutet af hedna tiden eller kristna tiden.
Af dessa har en varit inristad på en kyrkodörr (i Hulterstad, Liljegrens Runurkunder 1946), två hafva varit skrifna på murytor i kyrkor (Runsten och Löt), en har varit upptecknad i en kyrkobok (Runsten). Alla de öfriga hafva blifvit inristade på stenar. Af runstenarna ar en granit (Karlevi), en, som upptäcktes år 1884 på Köpings kyrkogård, är sandsten, utan tvifvel härstammande från Gotland. Alla de återstående runstenarna på Öland äro eller hafva varit tunna hällar af kalksten, brutna ur öns grund, hvilken som bekant öfverallt utgöres af silurkalk, som på stora delar af ön ligger uppe i dagen, bildande själfva jordytan.
Af de runristade hällarna finnas nu endast få kvar i oskadadt skick. Kalkstenen är ett bräckligt material, som lätt spricker och faller sönder, och denna omständighet har nog varit grunden till att en och annan af Ölands runstenar gått förlorad. Men den hufvudsakliga anledningen till att runstudiet gjort så stora förluster på ön har man att söka i befolkningens ringa aktning för fornminnena. Oaktadt kalkstenen är nästan öfverallt på ön tillgänglig och låter med lätthet bryta sig, hafva innebyggarna likväl tagit de till fädernas minne resta hällarna, för att använda dem till allahanda praktiskt bruk. Talrika med runor eller annan skrift ristade minneshällar hafva användts till golfplattor eller brostenar samt stympats, för att passa till sitt nya ändamål; andra hafva helt och hållet sönderslagits, för att fylla ett ringa rum i en mur. Af de 54 runhällar, som äro kända från ön, äro nu endast 10 någorlunda fullständiga i behåll; af 15 finnas större eller mindre fragment. Alla de öfriga 29 hafva gått helt och hållet förlorade. Vi känna dem endast genom afbildningar eller anteckningar hos äldre författare. Det existerar nämligen en icke obetydlig literatur om Ölands runinskrifter. Öland är till och med det landskap, hvars runinskrifter först blifvit systematiskt eftersökta och upptecknade. Då vi i denna publikation så ofta måste begagna oss af denna äldre literatur, skola vi här i korthet lemna en öfversigt af densamma.
Det är bekant, att den i den svenska fornforskningens annaler berömde Johannes Thomæ Bureus är den, som väckt till lif studiet af runorna och runinskrifterna. Efter hans egen utsaga skall betraktandet af runstenen i Riddarholmskyrkan i Stockholm (L. 363) hafva rigtat hans uppmärksamhet på detta slag af fosterländska minnesmärken »år
