Sida 84
21. HULTERSTADS KYRKOGÅRD.
69
inskrift icke kunnat återfinnas, och Bergman, hvars manuskript fins i Antiqvarisk-topo-grafiska arkivet, meddelar under nr 1187a af inskriften alldeles detsamma som Liljegren med hänvisning till Peringskiölds samlingar.1
19. Hulterstads kyrka.
Pl. XII. Fig. 19.
Literatur: L. 1568. — 15. 1069. — Ahlqvist, Ölands Historia II, 2, s. 52. — Worsaac, Aar-bøger for Nordisk Oldkyndighed og Historie, 1870, s. 406. — O. Montelius, Svenska Fornminnesföreningens tidskrift I, s. 64, not. 4. — E. Bråte, Upsalastudier tillegnade S. Bugge, s. 8.
Mycket att beklaga är förlusten af den ene af de två runstenar, som tidigare funnits i Hulterstad, men blifvit förstörda; den utmärkte sig, enligt den bevarade teckningan, icke blott genom sin ordentligt inhuggna inskrift utan framförallt genom sin ovanliga och eleganta ornamentik. Vår enda källa till att lära känna denna runsten är numer Bautils figur 1069, hvilken vi reproducerat pl. XII, fig. 19.2
Stenen fans, då teckningen i Bautil togs, i kyrkan, der den förmodligen låg som golfsten. Den hade en total höjd af 3 alnar 3 tum (1.85 m). Häraf har omkring 3 alnar (1.78 m) varit synliga ofvan jord, då stenen var rest, så att den haft full manshöjd. Bredden var 1 aln 20 tum (1.09 m). — Såsom figuren visar, har stenen haft stor likhet ined Resinostenen nr 4 med en lika omsorgsfullt tillhuggen yta som denne. De upphöjda ornamenten hafva uppfyllt hela den del af ytan, som icke var upptagen af inskriften. Den troligen i hufvudsaken rigtiga afbildningen visar oss en menniskofigur med utslaget hår sittande under ett slags baldakin på tvenne i kors öfver hvarandra lagda, bandformiga djur. Omkring dessa figurer slingra sig dels smala, ormlika djurbilder, dels ornamentala band. Det hela är konstmessigt ordnadt, så att ett regelbundet flätverk (entrelacs) uppstår.3
Inskriften var inhuggen på en upphöjd ram längs kanterna liksom på de begge Resmostenarna (tigg. 3 och 4) och åtskilliga andra öländska runstenar.4
1 Åtskilliga blad i Peringskölds samlingar rörande kyrkliga fornlemningar på Öland saknas nu; förmodligen har kyrkdörren med sin inskrift varit afbildad på något af dessa blad. — Det ofvan anförda ur Bergmans manuskript har blifvit mig meddeladt af riksantiqvarien lians Hildebrand. Jag finner det sannolikast, att Liljegren aldrig sjelf sett inskriften hos Peringsköld, utan att hans enda källa varit Bergman. — Nu fins ingen gammal kyrkdörr i Hulterstad, och troligen liar den längesedan blifvit förstörd. Ahlqvist omtalar hvarken dörren eller dess inskrift. 5
2 Liljegren 1#P>8 hänvisas äfven till Rhezelius, men Rhezelius omtalar icke denna runsten.
3 Worsaae, Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed og Historie 1870, s. 406, not., uppfattar mennisko-figuren på denna sten som manlig.
4 På afbildningen ser det ut, som om runorna icke nått ända ut till stenens kanter, utan begränsats af en inhuggen linie. Detta beror likväl blott på ett af afbildningens upphofsman användt teckningssätt. På afbildningarna af Sandbystenarna i Bautil (1066 och 1067) äro inskrifterna likaledes framställda såsom begränsade uttill af en inhuggen linie. Men på dessa stenar nå runorna ända ut till kanterna liksom på de begge Resmostenarna (figg. 3 och 4), och detsamma har utan tvifvel varit förhållandet på originalet till Bautil fig. 1069, vår fig. 19.
