Sida 96
78
ÖLANDS RUNINSKRIFTER.
Före ordet ÍftÍR har Rhezelius liksom träsnittet hos Peringsköld endast några obegripliga streck. Ordet ÍftÍR är på träsnittet fullständigt, medan hos Rhezelius (— vår fig. 24) dessa runor äro stympade upptill, såsom teckningen visar. Det är otvifvelaktigt att Rhezelius här är noggrannast, så mycket snarare, som träsnittet här har 1\ hvilken runform icke annars förekommer i inskriften. — I st. f. runorna þ-f| (14—16) hos Rhezelius har träsnittet ett fragmentariskt tecken, som kan tydas som þ, saint . Jag förmodar, att äfven här Rhezelius har det rätta. — Mellan runorna 29 och 32 har Rhezelius skiljetecken samt ett kort streck. På träsnittet läses här Jag förmodar 'h-f, Slin,
hvilket äfven Liljegren gissat. — Sista runan är hos Rhezelius |, på träsnittet
Vi tänka oss, att inskriften, återgifven med ljudskrift, haft följande utseende: — — — [ræisti stæiri] æftiit Otrygg, bro[öur sinn, auk Gu]Öni lét rceisa œftÍR sun sinn — —
öfversättning: »---(reste stenen) efter Otrygg, sin broder. Gudni lät resa efter
sin son.»
Ett namn Gudhni, isl. GtiÖný, upptages både af Lundgren och Nielsen. — Ungefär samma inskriftformel, som vi hafva på denna sten, förekommer på en annan öländsk sten, nämligen den stora Lerkakastenen (L. 1305).
25. Dröstorp, Sandby socken.
Pl. XV. Fig. 25 A och 25 B.
Literatur: L. 1308. — Rhezelius, Monumenta Runica in Ölandia, konceptet nr 1, utskriften nr 23. — Ahlqvist, Olands Historia II, 2, s. 37. — Sven Söderberg, Runologiska ocli arkeologiska undersökningar på Oland sommaren 1884, ATS IX, 2, s. 8.
Såsom ofvan (s. 13) är omtaladt, utgöres en stor del af Oland af ödemark. Orsaken härtill är att kalkberget, af öns bebyggare kalladt »flisan», som utgör öns grund, går för nära jordytan. De af denna anledning för odling otillgängliga områdena kallas nlfvar, bestämda formen sing. alfvaret, plur. alfvaren (jfr Olands Historia, I, s. 334). Stundom är alfvaret bevuxet med småskog, men på stora sträckor kan icke ens småskogen finna fäste, i det »flisan» går ända upp till jordytan och är antingen alldeles bar eller blott täckt af ett tunnt lager af kalkgrus eller mull. Detta är förhållandet med det stora södra alfvaret, som upptager öns midt fem mil i längd från Ottenby i söder till Torslunda och Gårdby socknar i norr. I denna stenöken finnas dock oaser, fläckar, der öfver »flisan» samlat sig ett djupare mullager. En sådan oas är Dröstorp vid norra ändan på den bredaste delen af södra alfvaret, ungefär midt emellan Sandby socken i öster och Vickleby i vester. Odlingen vid Dröstorp är gammal; det bevisas genom grafhögar, som finnas i omedelbar närhet af det odlade området; härom vittnar också den
