Sida 83
68
ÖLANDS RUNINSKRIFTER.
I den härefter helt och hållet förlorade delen af skriftbandet har förmodligen stått utom skiljetecknet ordet HT+H-- Endast af den sista runan fins nu qvar ett litet fragment. Af det derefter kommande skiljetecknet är hälften borta.
Runan 56 är V\ (i sin); detta tecken har vid första påseende formen h, men det visar sig vid närmare undersökning, att det som skulle vara fortsättningen nedåt af det främre vertikala strecket; är en naturlig fördjupning i stenen.
Fonetisk transkription: Ingialdr auk NefR auk Swœinn, þœiit létu ræisa (stæin) æftÍR Róðmar, faÖur sinn.
Öfversättning: »Ingjald och Näf och Sven, de läto resa stenen efter Rodmar, sin
fader.»
Inskriftens Sllin och risa har jag omskrifvit med Swæinn och ræisa i öfverensstämmelse med hvad ofvan s. 12 blifvit uttaladt.1 Suin kan dock äfven hafva uttalats Swænn med förkortning af diftongen framför två konsonanter.
I)et namn, som i inskriften skrifves nifR, förekommer äfven i runinskrifter i Upland: L. 564 acc. nif, L. 565 gen. nifS; vidare sammansättningen þilinifr L. 492. Utanför Sverige träffas namnet endast som namn på mythiska personligheter. Saxo, VII boken, ed. Holder s. 255, har Nef och Onef, hvilka också träffas i isl. literaturen: Nefr och Øynefr.2
Inskriftens namn på fadern: rilþmar är isl. HróÖmarr (Landnáma s. 31). Det förekommer äfven på en sten i Södermanland L. 921.
Hulterstad.
Från Hulterstad, som är socknen närmast norr om Segerstad på östra sidan af Öland, äro numer icke mindre än fem runinskrifter kända. Två runstenar, här omtalade under nr 21 och 22, hafva i senare tider blifvit upptäckta, två andra runstenar, nr 19 och 20 här nedan, hafva tidigare funnits der, men äro nu förlorade, och slutligen har i Hulterstad en runinskrift varit anbragt på en kyrkdörr, förmodligen på ett jernbeslag. Äfven sistnämnda inskrift är förlorad. Den är anförd i Liljegrens Runurkunder under nr 1946, och af den hade enligt Liljegren blifvit läst: Anastasius . Andre . . Detta är det enda vi kunna meddela om denna, helt visst mycket unga inskrift. Liljegren åberopar för den två källor, Peringskölds samlingar samt en samling runafskrifter, som blifvit hopbragt af amanuensen i Antiqvitetsarkivet J. Bergman († 1760). I den förres samlingar har denna
bar aldrig haft något kännestreck. Rhezelius läser R.IH+ ocli tecknar fjerde runan stympad på samma sätt som vi tecknat den på pl. XI. Den föregående s-runan är hos Rhezelius fullständig och har formen H. Man skulle annars kunnat vara frestad att läsa H och antaga, att öfre delen funnits på det afflagade stycket. En kort (på min teckning utmärkt) fördjupning, som från det nedre vertikala streckets topp kröker sig uppåt till höger, skulle kunna tagas som en rest af runans fortsättning uppåt. Men Rhezelii läsning h förbjuder ett sådant antagande, isynnerhet som denna runa fins på två andra ställen i inskriften med formen H (nr 19 och nr 56).
1 Jfr skrifsättet med Suain L. 1301 och 1302 Bägby i Gärdslösa socken.
2 Nefr och Øynefr hafva i isl. sidoformerna Nefir och Øynefr. Se härom Sievers i Verliandlungen der Sächsischen Gesellschaft der Wissenschafteti, 1894, II, s. 132.
