Sida 185
1-142
ÖLANDS RUNINSKRIFTER.
vid Worcester i England, sannolikt samma danska namn som gen. fllltars, hvilket Bugge därför vill återgifva med Fuldars.
8. Mörbylånga.
Det synes mycket ovisst, huruvida Söderberg med rätta antagit grafisk omställning i denna inskrift, som är anbragt på en liggande grafsten, helst som han för sitt antagande ändrar teckningens enrilk till anrilk, som skall stå för killiar Gunnarr.
Att enrilk måste vara subjekt till det, följande kor|li mik är klart, och det är alltså ett namn i nom. sg. men utan nominativändelse. l)å en dylik liggande grafsten tillhör en jämförelsevis sen tid (1100-talet), är saknaden af nominativändelse ej öfverraskande, men måhända kan densamma ock förklaras af namnets främmande börd, enär enrilk ser ut att vara det lågtyska namnet Henrik.
Skulle inskriftens förra del kunna betyda: fsrèa møar sten unnu (af winna) 'tre flickor åstadkommo stenen'?
10. Alflösa, Smedby sn.
S. Bugge, Aarb. f. nord. Oldk. 1900, s. 15, framställer en från Söderbergs s. 55 afvikande tolkning af denna inskrift, hvars två sista ord han redan behandlat i Runverser s. 259, (Ant. tidskr. f. Sverige X).
Det illku, som Söderberg antager vara en felläsning af ordet kllbl, kanske skrifvet på något sätt med grafisk omställning, fattar Bugge, såsom det står, som 3 pl. pret. 'höggo'. Det följande kir|]ii, som Söderberg fattar som 3 pl. pret. 'gjorde' och hvarigenom han afhållits från Bugges uppfattning af illkll, anser Bugge vara ack. sg. af girda 'Gjord, Baand', som är bevaradt i norska dial. och här på stenen skall beteckna runslingan, som bildar liksom en gjord eller ett band på stenen, hvarmed Bugge jämför strengr, Runverser nr 139, tengr, Runver&er nr 47, som beteckning för runslingan. Ordställningen enligt Söderberg, kllbl kirþll þisa finner Bugge öfverraskande i prosa och anser de af Söderberg anförda parallellerna därtill vara metriska inskrifter.
Det synes dock betänkligt att tolka kirþii annorlunda än Söderberg gjort, då verbet 'göra' är så vanligt i runinskrifter, och vida ringare felläsning, än Söderberg antagit, kan gifva samma tydning åt illkll. Af i fattas toppen, det kan alltså ha varit Y k, den tredje runan P k kan ha varit H'' TI, hvars vänstra kännestreck tecknaren ej uppmärksammat, och det sista h kan ha varit f1 I med kännestrecket fortsatt af någon som ristad felaktigt uppfattad fåra. Därigenom uppstår kuml, en ännu vanligare ristning af ordet än kllbl.
Inskriftens två sista ord kinu : fatran, hvilka Bugge förut tydt som grafisk omställning af *klllia : tirfail Gunna diarfan, vill lian nu fatta som grafisk omställning af *kuna : frinta Gunna frænda, hvilket visserligen är mera tilltalande.
