Ölands runinskrifter. Första bandet.

58

ÖLANDS RUNINSKRIFTER.

omformad till ett djurhufvud.1 — Smedbystenen är prydd med ett ornament, som icke Hr anträffadt på någon annan runsten, nämligen en korsbärande glob, som är anbragt på slingans öfversta rundning. Förmodligen har runristaren hemtat denna figur från någon bild af den förste guddomspersoner utrustad med detta inagtens attribut.2 Här på runstenen är figuren att betrakta som kristen symbol och gör samma tjenst som ett ensamt kors på andra runstenar, nämligen att utmärka såväl deras tro, som hafva åstadkommit minnesmärket, som deri persons tro, till hvars åminnelse det blifvit upprättadt.

Inskriftens början har varit inhuggen i bandets ena ända, den till venster. I)en har, i motsats till de andra bevarade delarna af inskriften, varit svårläst. Bautils teckning har här inga runor, och äfven Rhezelius har utelemnat alla runor på detta ställe i utskriftens teckning. I konceptets af oss fig. 12 pl. IX reproducerade teckning har Rhezelius här icke mindre än sju runor, utan att antyda att de varit otydliga: 'H^-fTIIH. aüntiis med skiljetecken (en punkt) efter. De sex första finnas äfven hos Frigelius, hvars teckning också i öfrigt ganska nära öfverensstämmer med Rhezelii.3 Man kan derför antaga, att Rhezelii läsning icke mycket afvikit från det som inskriften verkligen haft. Han har utelemnat dessa runor i utskriftens teckning, emedan han icke fått något begripligt ord ut af dem. Vi behöfva blott antaga en obetydlig felläsning, för att erhålla elementen till ett vanligt namn. Om vi läsa den första i-runan som | (5:te runan), få vi aünteis. Detta kunde på grund af grafisk omställning stå för alistein,

Oystæinn, i det runristaren blott låtit S och n byta plats. Namnet Oystæinn träffas, skrifvet austaill, i en annan öländsk inskrift, nämligen på den förlorade runstenen vid Bägby i Gärdslösa socken, L. 1300.4

De återstående delarna af inskriften äro otvifvelaktigt rätt lästa af Rhezelius:

- - - ÞI++ : »Km • Hitir • B*ÞM : m+ • KHÞ • m----knn •

vf/4Þlí+>-

Transliteration:---þina : eftÍR • ketil • boþUr : sin • kuþ > [h]---—

kus • moþÍR •

Pricken i [N (i boþiir) är antagligen felaktigt tillkommen; hvarken Bautil eller Frigelius hafva här någon prick. Tecknet närmast brottet (efter KhÞ) är men Rhezelius har blott en del af det ena tvärstrecket, medan runan är nära fullständig i Bautil (hos Frigelius saknas denna runa alldeles). I öfrigt öfverensstämma Rhezelius och Bautil i

1 Se Sophus Müller, Dyreornamentiken i Norden, Köbenhavn 1880 (aftryck ur Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed og Historie) s. 126 ff.

2 Jfr Didron, Iconograpliie Chrétienne, Paris 1843, p. 227.

3 Enda skilnaden mellan Rhezelius ocli Frigelius i återgifvandet af de sex runorna i början är att den senares teckning saknar pricken i h, andra runan. — Ahlqvist har på detta ställe läst fyra tecken, som icke mycket afvika från hvad hans begge föregångare hafva; ban läser auat--.

4 Om man vidtager något större förändringar i Rhezelii läsning, kunde man erhålla en antaglig namnform äfven genom att läsa runorna i teckningens ordning. Andra runan kunde vara fc, som ofta blifvit läst som h; vidare kunde den ena i-runan vara felaktig, föranledd af naturlig fördjupning i stenen. Man erhölle då arntis, Arndis eller Ærndis. Detta namn är väl bekant från isl. urkunder {Arndis) och är äfven några gånger träffadt i svenska urkunder, dels i formen Ærindis, skrifvet irintis Dybeck 8:o 57, dels i formen Ærndis, skrifvet erntis Dybeck fol. 91 (= L. 724, som har arntis). I ett svenskt pergamentsbref från år 1393 träffas gt. Aendyso, Lundgren, Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverige, s. 26; jfr ATS, X, s. 328. — Jag håller dock den ofvan i texten föreslagna tydningen för sannolikare.