Teknisk tidskrift 1921

124

TEKNISK TIDSKRIFT

18 MARS 1921

de ryska få så småningom lära sig det när, de utrotat allt det andra.

Det är en klok ock spirituell man, denna Delaisi, som skrivit sa, det veta alla, som läst hans bok — jag tror det var 1911 den kom ut: »La guerre qui vient», »det kommande kriget», ett tämligen enastående dokument från åren före kriget och som under de första krigsåren väckte så oerhört uppseende över hela världen. Han hade förutsagt en hel del, hur det skulle komma, en del icke alls angenämt för hans landsmän och övriga Tysklands fiender.

Vad för övrigt oljans roll i världskriget beträffar, så är det intressant läsa Clemenceaus förtvivlade brev till president Wilson den Io/12 1917: »Inför det avgörande momentet i detta krig, då det nya aret 1918 skall öppna de militära huvudoperationerna på franska fronten, få de franska arméerna icke ett ögonblick vara utan nödigt flytande bränsle för sina biler, flygmaskiner och artilleritraktorer.

Varje brist i detta hänseende skulle kunna förorsaka ett plötsligt lamslående av våra arméer och tvinga oss till en för de allierade oantaglig fred.

Minimalbehovet per månad är av vår generalstabschef be. räknat till 44 000 ton, men är fastställt till 30 000 t. Denna mängd har nu sjunkit till 28 000 t. och riskerar att sänkas ytterligare, om icke Förenta staterna omedelbart vidtaga alldeles särskilda åtgärder.»

Clemenceau fordrar så av Wilson 100000 t. tanktonnage extra såsom absolut nödvändigt. »Tonnaget finns redan», säger han, »men det trafikerar Stilla Oceanen i stället för Atlanten».

Han slutar med:

»Om de allierade icke vilja förlora kriget, måste det kämpande Frankrike just nu under tyskarnas värsta chock ha till hands de mängder flytande bränsle, som äro lika nödvändiga som det blod, som skall fly-ta under de närmaste dagarnas drabbningar.»

Amerikanarna mobiliserade också hela sitt tanktonnage och fransmännen erkände, att det var tack vare de sålunda skapade resurserna av flytande bränsle, som marskalk Foch våren 1918 kunde hastigt förflytta sina trupper och rädda den ofta genombrutna engelska fronten.

Oljan var icke mindre viktig på tysk sida. Om tyskarna också redde sig otroligt bra med en hel del surrogat, var dock deras flotta, spec. U-båtsflottan, och aviatikerna beroende av den rumänska oljan och jag har en gång haft tillfälle att i denna förening i samband med ett föredrag om den tyska ersättningsindustrien tala om dessa ting, hur Mackensens offensiv i Galizien framtvangs genom ryssarnas infall i Ungern och deras hot mot förbindelserna med oljelandet Rumänien.

Från engelsk sida har Lord Curzon i det bekanta banketttalet i London den -I/n 1918 förhärligat oljan. Han yttrade, att »denna var viktig redan under fredstid, men sedan under kriget blev den en av de viktigaste faktorerna , med vilka kriget kunde föras och vinnas.- De allierade hade burits till seger på vågor av olja .»

Jag har kanske gått en smula för långt in på oljefrågan, men jag vet inte, om alla redan insett dennas stora vikt och varför den i vara dagar blivit den dominerande bland alla de större ekonomiska och politiska frågorna.

Egentligen var det först i juni 1920, som den framträdde som vapen i den politiska kampen. Nu slåss ju folken om kolgruvor och oljefyndigheter, såsom furstarna förr om fästningar och landsändar.

Oljefrågans politiska läge har under dessa år undergått en märklig förändring. I England insågo några framsynta män den amerikanska faran i detta hänseende och började arbeta däremot. Icke i parlamentet, icke med tillhjälp av pressen och den allmänna opinionen, nej i tysthet undersökte deväildstillgångarna, i tysthet lade de beslag på alla disponibla källor. Genom finansiella operationer och diplomatiska påtryckningar lyckades de. Först sedan erhöllo deras landsmän kännedom om deras manövrar.

Englands hegemoni på oljemarknaden var detta lands kanske första — kanske också största vinst av kriget.

De amerikanska fälten, som med nuvarande produktion hastigt skulle tömmas, anses innehålla c:a 7 milliarder barrels, (= 917 mill. ton) den övriga världens tillgångar uppskattas till C:a 50 å 60 milliarder barrels, (= 6 å 8 milliarder ton), därav behärskar England för närvarande större delen. För 10 år

sedan hade England nästan ingen olja, nu är det oberoende och i en snar framtid kanske U. S. A. är beroende av England. Vi ha redan hört talas om mycket skarpa amerikanska protester bl. a. mot att de som segrande stormakt ej fått vara med om att dela Mesopotamiens och Persiens oljefyndigheter, och vi skola ej bli förvånade över framtida svåra förvecklingar i detta sammanhang. Oljeaffärerna äro ett av världspolitikens största intrigspel.

Fransmännen inse mer och mer sina misstag, genom San-Remo-fördraget ha deras egna oljefält överlämnats till den engelsk- holländska Royal-Dutch-Shell-tiusten. Och den förut refererade Mr Delaisi erinrar också om Lord Cutzons ord till Millerand: »underteckna överenskommelsen med Royal Dutch, och Ni skola få Syrien» och anmärker härtill, att »general Gourauds triumfartade intåg i Damaskus skedde på bekostnad av Frankrikes alla oljetillgåugar».

Under tiden ökas konsumtionen i hela världen på ett oro. väckande sätt, enligt den amerikanska geologiska byrån skulle amerikanarna med sina 8 millioner biler jämte industrien förbruka 400 mill, barr. (=52 mill. ton) per år och den övriga världen endast hälften, 200 millioner barr. (:= 26 mill. ton). Amerikanarna förbruka sina reserver 18 gånger fortare än den övriga världen.

Var och en förstår ju, att så kan det ej fortsätta lång tid framåt. Förenta staternas egna tillgångar t. e. skulle då vara tömda efter ett fåtal år. Och varje land behöver för sin egen militära och industriella säkerhet bränsle resp. flytande bränsle inom gripbar närhet. Häri finna vi just ett stort »aber» för Englands räkning, ty samtidigt som engelsmännen skaffat sig förfoganderätten över större delen av världens oljetillgåugar ha de med alla medel arbetat på att finna surrogat inom landet. Kriget visade ju, att möjlighet finnes för att de kunna bliva avskilda fran sina transoceana förbindelser, och vad hjälper dem då alla världens tillgångar? Jag hade tillfälle i höstas i Tekn. tidskrift redogöra för deras intensiva arbete vad spriten beträffar och forskningsarbetet är alltjämt igång, såsom svaret löd på en interpellation i parlamentet sistlidna november. Men — engelsmännen lära knappt kunna räkna på sprit som billig ersättning för oljeprodukter, åtminstone aldrig som surrogat i händeis av krig, ty de hava inga användbara råmaterial inom landet. Däremot kan naturligtvis billig sprit från kolonierna en gång ersätta bensinen, när denna blir sällsynt eller för dyr. Fuel Research Boards utredning från juli 1920 visar hän på, att inom landet finns endast kolet att räkna med; för motorändamål måste det tillsvidare överföras till gas eller bensol, om också användningen av den förra ännu så länge är rätt opraktisk. Frågans vikt framhölls också av Sir Arthur Duckham vid ett möte i höstas, då han yttrade, att »landets industriella framtid är beroende på kolets förvandling vid gruvan till gasformigt och flytande bränsle. En ersättning för oljan som flytande bränsle är en nödvändighet , utan vilken ingen nation kan föra eller vinna ett krig».

\ i kunna väl således anse det konstaterat , att det flytande bränslet har en ofantlig betydelse för varje nation, och att teknikerna var i sin stad måste ägna denna fråga det största intresse, om de icke vilja se sitt land utsatt för fara i närmare eller fjärmare framtid.

Hur ser det då ut i vårt eget land? Ingenjör Wallin har nyss talat därom. \ i äga stora tillgångar på oljeförande skiffrar och dessutom ha vi vår sulfitsprit. Skifferoljeindustrien ligger ännu i sin linda, men dess vidare framsteg böra ligga varje svensk om hjärtat, för närvarande råder ingen brännoljebrist, vi kunna få så mycket olja och bensin vi behaga från de stora produktionsländerna. Men är det därför klokt att vis å vis vår egen inhemska motorbränslefråga sätta oss med armarna i kors och invänta en kommande kristid utan att göra någonting eller åtminstone så godt som ingenting? Framställningsfrågan fordrar beträffande skifferoljan ännu mycket arbete och^mycken kostnad, men är beträffande sulfitspriten löst. Där pågå förbättringar, som inom närmaste framtiden böra kunna nedsätta priset, oberoende av kol- och arbetskostnadernas fluktuationer.

Jag behöver väl ej framhalla det flytande bränslets betydelse för vårt land, siffror tala tydligt nog.

Vår konsumtion var:

1913 i råolja c:a 17000 ton å 10 öre pr kg = i,7 mill. kr.

1920 » » 4S 000 » » 40 » » » = över 19 mill kr.