Teknisk tidskrift 1921

18 MARS 1921

VECKOUPPLAGAN, H Ä F T. 11

125

och i bensin o. d.

1913 c:a iS 000 ton å 25 å 30 öre pr kg = 5 mill. kr.

1920 nära 44000 » » 95 » » » = 42 mill. kr.

Råoljan har till kvantiteten nära 3 dubblats, i värde över 10-dubblats, bensin över 2 ^'..-dubblats, värdet över 8-dubblats. 1912 gåvo vi ut för dessa flytande bränslen (petroleum för lyse uteslutet) ej fullt 7 millioner, 1920 kostade oss desamma över 60 millioner.

Detta är en oerhörd ökning både i kvantitet och penningar. Båda posterna visa samma ökning, råoljan för motorer och eldning, lättoljorna för huvudsakligen biler och andra motorfordon. Vi togo ju in biler förra året för över 7/ mill. kronor, året förut, 1919 var det endast för 21 mill., och 1913 för 3 mill. kr.

Men tro inte att vi äro ensamma om denna ökning! Enligt amerikanska uppgifter exporterade de t. e. till Sverige fiskalåret 1914 324 biler och eudast de 10 första månaderna av kalenderåret 1920 4SS7;

till Norge resp . 145 och 3 000

Holland » 141 » 2 565

Spanien » 83 » 2 964

Schweiz » 79 » 1 160

Belgien » 244 » 2 224

Mexiko » . 155 » 2820

Kuba t> 297 » 5 286

Brasilien » 299 » 4 968

Brit. Indien » 437 » 10 848

osv. osv.

Alltså samma ökning till både neutrala och allierade!

Med hänsyn till vår självförsörjning måste vi betrakta olje-

I frågan ur olika synpunkter, och då först ställa frågan

1) Behöva vi räkna med bristi Ja, den frågan är naturligtvis omöjlig att för närvarande besvara. Men vi hörde, hur amerikanarna frukta att inom få tiotal år vara utan egen olja. Den övriga världens förråd skulle räcka minst 10 ggr så länge med nuvarande konsumtion, men vi få icke glömma att konsumtionen stiger oerhört överallt. Det är därför mer än troligt, att slöseriet med olja, kampen och konkurrensen om att få sälja så småningom avtager, under det priset stiger. Den en gång kommande krisen skjutes visserligen längre bort i tiden, men priset säkerligen samtidigt i höjden. Liksom man förut har ropat om att det ligger ett oförlåtligt slöseri i att förbränna kol, innan man avdestillerat dess värdefulla gas- och tjärprodukter, höjas nu också röster mot användningen av råolia som bränsle, innan man tillvaratagit de värdefulla lättoljorna. Masuten ägnar sig ju lika bra för bränsle som råoljan, jag vet att i Ryssland stodo de vid borrfälten i samma pris; det var en reu koujunktursak, vilken av dem som var ett par kopek billigare.

2) Vidare kunna vi fråga; » behöva vi räkna med krig*? Man bör nog vara ganska naiv för att efter allt vad som nyligen händt och än händer räkna med evig fred. För ett krigförande land är oljan, som vi hörde, oumbärlig, och skulle något av de stora länderna åter förvecklas i krig, kunna vi vara tämligen säkra om, att det blir skralt med oljetillförseln, om det ens blir någon alls.

3) Så kommer den ekonomiska frågan , som väl ingen anser, att vi ej behöva räkna med. Vi ha redan hört de stora summor, som vandra ur landet årligen. Tänk, huru få % av dessa gladeligen utgivna penningar skulle behövas för att få till stånd grundliga undersökningar och försök i stort angående våra egna försörjningsmöjligheter; Och vi skulle få behålla en stor del av dessa penningar i landet. Det är klart, att de stora oljetrusterna vilja och måste sälja för att kunna existera, men så länge de ha monopol, kunna de bestämma priserna. Ha vi inom landet eget motorbränsle, kunna vi vara med och hålla priserna nere. Detta är en viktig synpunkt att komma ihåg.

Sorgligast bekant är behandlingen av sulfitspriten. Där hade vi ett bränsle, som redan gjort oss stora tjänster och gick en stor framtid till mötes, men som blev förbjudet av Kontrollstyrelsen. Vidare har spritens försäljning kommit under hägnet av ett monopol, så att priset ej röner inverkan av den fria prisbildningen, vilket är mycket olyckligt. Endast ett fristående bolag torde ha tillräcklig anpassningsförmåga och möj¬

lighet att kunna följa alla marknadens växlingar. Dessutom äro statens kontrollåtgärder allt för dyrbara.

Sulfitspriten stod först i början av sin utveckling, den fordrar för fullt utnyttjande särskilda motorer, och dessa kunna ej skakas fram ur rockärmen. Dångvariga försök på laboratorium och i större trafik måste föregå ett fastställande av lämpliga typer. Man skulle då säkerligen få fram goda och ekonomiskt arbetande motorer för alla ändamål. Detta är så mycket viktigare, som det ännu ej är bevisat, att en ekonomiskt lönande framställning av lättoljor ur skifferoljan är möjlig. Vi skulle behålla stora summor inom landet och förbättra vår handelsbalans. Vi skulle leva i det lugna medvetandet, att vi vore självförsörjande och oberoende av de främmande marknadernas, trusternas och nationernas oberäkneliga nycker.

Skulle vår produktion av sulfitsprit icke räcka för framtida behov, även med utspädning med bensol o. a. denatureringsrnedel, återstår ännu möjligheten att framställa sprit ur sågspån och dylikt avfall. För att ej nämna potatisbränningen, vilken industri ej bör dödas.

Det är den olyckliga denatureringsfrågan, som Kontrollstyrelsen klamrar sig fast vid. Jag vet väl, att det inom Kontrollstyrelsen finnas tjänstemän, som omfatta denna fråga med stort intresse och arbeta på dess lösning. Men problemet har hittills icke lösts av något land, det effektiva och billiga idealdenatureringsmedlet är ännu ej funnet. Det skulle vara intressant att i kväll få höra något närmare om de försök, som utförts på Kontrollstyrelsen. I , åt oss däiför tillsvidare använda de kända medlen liksom andra länder och släppa lös försöken i stor skala; skola vi vänta på Kontrollstyrelsens ideal, kunna vi få vänta länge än och kanske förgäves. Kontrollstyrelsen, nykteristerna och deras partitagare tyckas hysa den åsikten, att så länge det finns ett fåtal individer, som dricka vilken avgrundsvätska som helst, så kan spriten ej lämnas ut. Jag kan ej förstå annat än att det är omtanken om dessa stackare som bestämmer Kontrollstyrelsens handlingssätt, och hindrar utvecklingen av vår viktiga motorsprit- resp. spritmotorfråga. Kontrollstyrelsen och nykterhetsmännen taga hänsyn till ett litet fåtals perversa böjelser och ignorera hela den övriga befolkningen och en av våra viktiga tekniska frågors framtid. Var tages annars hänsyn till ett fåtals liv och hälsa på de övrigas bekostnad? Då kunde man ju likaväl förbjuda all den farliga biltrafiken, varigenom vi antagligen skulle spara betydligt flera och säkert åtskilligt värdefullare medborgare åt livet än genom Kontrollstyrelsens ukaser.

Den andra sortens missbrukare, de som renaturera den denaturerade spriten och sälja eller bjuda den vidare för förtäring, böra väl kunna motarbetas genom betydligt höjda straff.

Det är hög tid att denna fråga tagits till behandling av Svenska Teknologföreningen och att de svenska teknikerna in corpore avgiva protest mot det sätt, på vilket denna fråga behandlats och samtidigt framföra sina önskemål om skyndsam behandling i friare och för vårt land lyckligare riktning.

Civilingenjör Alf. Larson anhöll om upplysning av någon närvarande sakkunnig, huruvida, såsom från vissa håll uppgivits, sulfitspriten vid användning som motorbränsle ger frätande ångor och därigenom kan anses vara olämplig vid långvarig drift.

Professor E. Hubendick besvarade den framställda frågan med en bestämd förklaring att, för så vidt motorerna äro lämpligt anordnade för spritbräusle, någon större skada å motorerna ej vållas av spriten. Långvarig erfarenhet från Tyskland visar detta. I början av 1900-talet ansträngde sig tyskarna mycket för att få användning för sin stora produktion av sprit. I de östliga delarna av landet var man nämligen i hög grad hänvisad till odling av potatis, som användes till sprit-framställning. Man gjorde då i början vid spritens användning som bränsle tråkiga erfarenheter, i det att motorerna ofta förstördes, men man lärde sig också snart inse, varpå detta berodde och förebygga skadorna. Sedan har nian auvändt spritmotorer i stor utsträckning inom det tyska landtbruket i många år. Talaren framhöll, att man för underlättande av användningen av denna motorsprit gick så tillväga att för den sprit, som såldes som drickssprit, betalades högre pris än för motorspriten, varigenom förlusterna på denna motvägdes. Detta höll man på med ett tiotal år. Så 1904 hade dock försäljningen av motorsprit ökats i så hög grad, att man