Sida 117
10. kap. I hvilket man får veta hvarföre och på hvad sätt betjenten Frycollin blir tagen i släptåg.
— då man har det nöjet att resa tillsammans med Robur, eröfraren, som ni så träffande kallat honom, och ombord på hans beundransvärda Albatros, så lemnar man den icke så der ... utan vidare! Jag skulle till och med kunna tillägga, att man icke lemnar den alls!
Phil Evans förde bort sin kollega, hvilken skulle varit i stånd att begå någon våldsgerning. Båda två vände tillbaka till ruffen, fast beslutna att fly, det gjorde detsamma hvarthän, och om det än skulle kosta deras lif.
Albatros återtog sin färd i rigtning åt vester. Under loppet af denna dag passerade den med en medelmåttig hastighet öfver provinsen Kabulistan, hvars hufvudstad man såg en skymt af, och derpå gränsen till konungariket Herat, elfvahundra kilometer från Kaschmir.
I dessa, ännu alltjemt så omtvistade trakter, på denna väg, som står ryssarna öppen till Englands besittningar i Indien, syntes samlingar af folk, kolonner, transporter af lifsmedel, med ett ord allt, som utgör personalen och materialet vid en armé i marsch. Man kunde äfven höra kanonskott och smattrandet af muskötsalfvor. Men ingeniören blandade sig aldrig i andras angelägenheter, då han icke ansåg det gälla en hederssak eller något, som kunde gagna menskligheten. Han passerade derför helt lugnt förbi. Om Herat verkligen, som man säger, är nyckeln till Central-Asien, så gjorde det honom detsamma, om denna nyckel stoppades i en engelsk eller rysk ficka. De jordiska angelägenheterna intresserade icke denne djerfve man, som hade gjort luften till sin uteslutande uppehållsort.
För öfrigt dröjde det ej länge, innan landskapet skymdes bort af en verklig orkan af sand, något som endast allt för ofta inträffar i dessa trakter. Denna vind, som kallas “tebbad“, sprider febersmitta förmedelst det fina dam, som den rifver upp under sin framfart. Och huru många karavaner begrafvas icke under dessa sandhvirflar!
Källa: Project Runeberg ·
