Sida 133
11. kap. I hvilket Onkel Prudents vrede växer i förhållande till qvadraten på hastigheten.
något till följd af denna snabba fart. Albatros gled nu fram öfver luftlagret alldeles som en Congrewsk raket.
— Kommer det här att vara länge månntro? — frågade Frycollin.
— Länge? ... Åh nej, visst icke! — svarade mästerkocken. — Bara hela lifvet!
— Ah! — utbrast negern och började åter med sin klagolåt.
— Akta dig, Fry, akta dig! — skrek nu François Tapage, — annars kan herrn minsann låta dig få gunga!
Hvarpå Frycollin fann för godt att svälja ned sina suckar på samma gång som matbitarna, som han slukade i sig.
Under tiden hade Onkel Prudent och Phil Evans, hvilka icke hörde till dem, som hängifva sig åt onyttig klagan, gjort upp en plan. Det var alldeles tydligt, att en flykt icke längre kunde ega rum. Men om det också icke var möjligt att åter få sätta foten på jordklotet, kunde man icke åtminstone låta dess invånare veta hvad som sedan deras försvinnande blifvit af presidenten och sekreteraren vid Weldoninstitutet, hvem som röfvat bort dem och att de höllos fångna ombord på denna flygmaskin? Kanske detta skulle kunna leda till att deras vänner — Gud vet på hvad för sätt! — företogo något slags djerft försök att befria dem ur Roburs våld!
Korrespondera? ... Men huru? Skulle det vara tillräckligt att göra som sjömännen, hvilka, då de äro stadda i sjönöd, bruka lägga en papperslapp, som anger stället der de förlist, i en butelj, som de sedan kasta i hafvet?
Men här var ej fråga om något haf, utan om luften. Buteljen skulle icke kunna flyta deri. Om den icke fölle rakt ned på en person, hvars hufvudskål den kanske skulle spräcka, så riskerade de att den aldrig påträffades.
Allt nog, de båda kollegerna hade endast detta medel till sitt förfogande, och de stodo just i begrepp att offra en af de buteljer, som funnos ombord, då Onkel
Källa: Project Runeberg ·