Ingenjör Roburs luftfärd

Prudent fick en annan idé. Som man vet tog han sig ibland en liten pris, men man får väl ursäkta denna lilla ovana hos en amerikanare, som skulle kunnat haft värre. I egenskap af snusare var han naturligtvis i besittning af en snusdosa — numera tom. Denna snusdosa var gjord af aluminium. Om den kastades ned och någon rättsinnig medborgare fick se den, så skulle han säkert taga upp den; och om han tog upp den, skulle han bära den till närmaste poliskontor, och der skulle man taga kännedom om dokumentet, hvilket skulle låta dem veta, i hvilken belägenhet Robur eröfrarens båda offer befunno sig.

Sagdt och gjordt. Skriften var kortfattad, men den sade allt, och Weldoninstitutets adress uppgafs med begäran att låta skrifvelsen få vidare befordran dit.

Då detta var gjort stoppade Onkel Prudent in papperet i snusdosan, virade derefter om densamma med ett tjockt linneband, som han knöt stadigt till, lika mycket för att hindra dosan från att öppnas i fallet som för att den icke skulle slås sönder mot marken. Nu var intet annat att göra än att afvakta ett gynsamt tillfälle.

Den svåraste manövern af alla under denna snabba färd öfver Europa, var att komma ut ur ruffen, att krypa på platformen med risk att föras bort af lufttrycket och allt detta till på köpet i hemlighet. Det gick dessutom icke an, att snusdosan fölle ned i något haf, någon vik, sjö eller annat vattendrag. Då skulle den varit förlorad.

Det var i alla fall icke omöjligt, att de båda kollegerna genom detta medel skulle kunna lyckas att åter träda i förbindelse med den bebodda verlden.

Men i detta ögonblick var det ljusan dag. Vore det icke bättre att vänta till natten och draga fördel af vare sig en minskning i farten eller ett uppehåll för att lättare kunna lemna ruffen? Kanske man då skulle kunna uppnå platformens kant, så att man kunde se sig för och icke behöfva låta den dyrbara snusdosan falla annat än öfver en stad.