Sida 144
12. kap. I hvilket ingeniör Robur handlar som om han ville täfla om ett af de Monthyonska prisen.
i vetenskapen och konsten! — Kanske ni skulle önska att stanna der några dagar?
Ingeniören kunde endast framkomma med ett sådant förslag på hån.
— Men, återtog han, — det skulle vara riskabelt för främlingar bland dessa negrer, berber, foulaner och araber, hvilka utgöra stadens befolkning — i all synnerhet om jag tillägger, att vår ankomst i luftskepp icke kunde annat än misshaga dem.
— Min herre, — svarade nu Phil Evans i samma ton, — för att få det nöjet att lemna er, skulle vi gerna riskera att blifva illa mottagna af infödingarna. Fängelse som fängelse, och vi föredraga Timbuctu framför Albatros!
— Det är en smaksak, — svarade ingeniören. — I alla händelser tänker jag icke våga mig på äfventyret, ty jag är ansvarig för de gästers säkerhet, hvilka göra mig den äran att resa i mitt sällskap.
— Således, ingeniör Robur, — sade Onkel Prudent, hvars vrede kokade öfver, — nöjer ni er icke med att vara vår fångvaktare. Till våldet fogar ni förolämpning?
— Åh! På sin höjd ironi!
— Fins det då inga vapen ombord?
— Jo, en hel arsenal!
— Två pistoler skulle vara alldeles tillräckliga, om jag hölle den ena, och ni, min herre, den andra!
— En duell? — utbrast Robur, — en duell, som kunde medföra döden för en af oss!
— Som med säkerhet skulle medföra den!
— Nej, min bäste herr president vid Weldoninstitutet! Då föredrager jag bra mycket hellre att behålla er lefvande!
— För att vara mera säker på, att ni sjelf får lefva! Det är mycket försigtigt!
— Försigtigt eller icke så är det just det, som
Källa: Project Runeberg ·
