Sida 145
12. kap. I hvilket ingeniör Robur handlar som om han ville täfla om ett af de Monthyonska prisen.
behagar mig. Sedan står det er fritt att tänka annorlunda och att beklaga er för vederbörande, om ni så kan.
— Det är redan gjort, — ingeniör Robur!
— Verkligen?
— Var det då så svårt att under vår färd öfver Europas bebodda trakter kasta ned ett bref . . .
— Och det skulle ni hafva gjort? — utbrast Robur, som nu greps af ett oemotståndligt raseri.
— Och om vi hade gjort det?
— Om ni gjort det . . . skulle ni förtjena . . .
— Hvad då, herr ingeniör?
— Att få göra ert bref sällskap öfverbord!
— Nå, så kasta oss då öfverbord! — skrek Onkel Prudent. — Vi hafva verkligen gjort det!
Robur gick fram till de båda kollegerna. På ett tecken från honom hade Tom Turner och några af dennes kamrater skyndat till. Ja, ingeniören kände verkligen ett ursinnigt begär att sätta sin hotelse i verkställighet, och att han så skyndsamt gick in i sin hytt, berodde säkert på, att han var rädd för att gifva vika för frestelsen.
— Godt! — sade Phil Evans.
— Hvad han icke vågat göra, — inföll Onkel Prudent, — det skall jag våga! Ja, jag skall verkligen göra det!
Nu började befolkningen i Timbuctu att samla sig på torgen, gatorna och på de amfiteatraliskt bygda husens terasser. I de rika qvarteren Sankore och Sarahama så väl som i det fattiga qvarteret Raguidi, bestående af eländiga kägelformiga hyddor, utslungade presterna från minareternas tak sina häftigaste förbannelser öfver luftodjuret. Detta var betydligt oskadligare än en gevärssalva.
Till och med vid hamnen Kabara, belägen vid Nigers krökning, var flottiljens hela besättning i rörelse. Om Albatros stigit ned till jorden, skulle den säkert blifvit slagen i stycken.
Längs en sträcka af några kilometer eskorterades
Källa: Project Runeberg ·
