Sida 14
1. kap. Hvari den lärda och den okunniga verlden äro båda lika förvånade
sig lika litet som ögonen. Man hade verkligen sett, man hade verkligen hört. Natten mellan den 12:te och 13:de Maj — en mycket mörk natt — hade observatörerna vid Yale-College, vid vetenskapsakademien i Sheffield kunnat uppteckna några takter af ett musikstycke i D-dur och fyra fjerdedelstakt, hvilket not för not, rytm för rytm utgjorde omqvädet till “Chant du Départ“.
— Aha! — utropade skämtarna, — det är således en fransk orkester, som spelar uppe i molnen!
Men skämta är icke detsamma som att svara. Detta anmärktes också vid observatoriet i Boston, grundadt af Atlantic Iron Works Society, och hvars uttalanden i astronomiska och meteorologiska frågor började att gälla som lag inom den lärda verlden.
Nu uttalade sig äfven observatoriet i Cincinnati, uppfördt 1870 på berget “Look-out“, tack vare herr Kilgoor’s frikostighet, och hvilket är kändt för sina mikrometermätningar af dubbelstjernor. Dess direktör förklarade på fullt allvar, att det verkligen måste vara något, att ett slags rörligt föremål visade sig med temligen korta mellanrum på olika ställen af atmosferen, men att det var omöjligt att afgifva något utlåtande om föremålets beskaffenhet, dimensioner, hastighet och bana.
*
Det var vid denna tidpunkt, som en tidning, hvars spridning är ofantlig, New-York Herald, fick emottaga följande anonyma skrifvelse från en af sina abonnenter:
“Man har säkerligen icke glömt den rivalitet, som för några år sedan uppstod mellan Begum de Ragginahras båda arfvingar, den franska doktorn Sarrasin, boende i staden Franceville, och den tyske ingeniören, herr Schultze, boende i staden Stahlstadt, hvilka båda städer äro belägna i södra delen af Oregon i Förenta staterna.
Lika litet kan man hafva glömt att herr Schultze, i afsigt att förstöra Franceville, utslungade en
Källa: Project Runeberg ·