Sida 92
8. kap. I hvilket man får se, att Robur beslutar sig för att besvara en vigtig fråga, som ställes till honom.
enastående skådespel, ty han visade sig ej på platformen. Var det då endast för sina gästers nöje, som han låtit Albatros passera öfver denna Nationalpark? Huru dermed än må vara, så afhöll han sig från att komma och mottaga deras tacksägelser. Han blef icke en gång synlig under den farliga passagen öfver Klippbergen, hvilka Albatros uppnådde vid sjutiden på morgonen.
Man vet att denna bergskedja sträcker sig som en ofantlig ryggrad från midjan till halsen på Nord-Amerika såsom förlängning af de mexikanska Anderna. Det är en sträcka af tretusenfemhundra kilometer, hvars högsta punkt utgöres af bergsspetsen James, som har en höjd af nära tolftusen fot.
Utan tvifvel skulle Albatros liksom en fogel med hög flygt genom att fördubbla sina vingslag kunnat passera öfver de högsta punkterna på denna kedja för att sedan med ett enda språng komma in i Oregon eller Utah. Men denna manöver var icke af behofvet påkallad. Det finnes pass, som tillåta en att komma igenom denna kedja utan att behöfva klättra upp för spetsarna. Det fins flere sådana “cañons“ ett slags mer eller mindre trånga pass, genom hvilka man kan komma fram — några såsom t. ex. Bridgerpasset, genom hvilken Pacificjernvägen går på väg till mormomernas land, och andra, hvilka öppna sig mera åt norr eller söder.
Det var en af dessa “cañons“, som Albatros gaf sig in uti, sedan den minskat sin hastighet för att icke skada sig mot bergspassets väggar. Med en säkerhet på handen, som ännu mera förhöjde verkan af rodrets ytterliga känslighet, styrde rorgängaren luftskeppet, alldeles som om det skulle varit fråga om en båt af första rang i en täfling inom “The Royal Thames club“. Det var i sanning märkvärdigt; och hvilket förakt än de båda motståndarna till principen: “tyngre än luften“, kände för saken, så kunde de dock icke annat än förvånas öfver fullkomligheten hos denna luftseglingsmaskin.
Källa: Project Runeberg ·