Sida 93
8. kap. I hvilket man får se, att Robur beslutar sig för att besvara en vigtig fråga, som ställes till honom.
Inom mindre än två och en half timme hade man passerat genom den stora bergskedjan, och Albatros återtog sin förra hastighet om hundra kilometer. Den styrde nu kosan mot sydvest i afsigt att gå tvärs öfver Utah, under det att den sänkte sig närmare till jorden. Den hade sänkt sig några hundra meter, då några hvisslingar tilldrogo sig Onkel Prudents och Phil Evans uppmärksamhet.
De kommo från ett tåg på Pacificbanan, hvilket styrde kosan mot staden vid Stora saltsjön.
Lydande en hemlig order sänkte sig Albatros ännu mera i afsigt att följa tåget, som gick för full maskin. Den varseblefs genast. Några hufvuden tittade ut ur waggonsfönstren. Derpå samlades en hel hop passagerare på dessa små gångbroar, som förbinda de amerikanska jernvägsvagnarna med hvarandra. Några klättrade upp på taken för att bättre kunna se flygmaskinen. Hurrarop ljödo genom luften; men de kunde dock ej locka ut Robur.
Albatros sänkte sig ännu mera genom att moderera de uppehållande propellrarnas rotationshastighet och saktade sin fart för att icke lemna bakom sig tåget, som den skulle haft lätt att fara förbi. Luftskeppet sväfvade öfver tåget som en ofantlig torndyfvel. Det gjorde små utflygter åt höger och venster, det flög framåt ett stycke och vände sedan tillbaka igen och hade helt stolt hissat sin svarta flagga med den gyllene solen i midten, hvarpå lokomotivföraren svarade genom att vifta med Amerikas unionsflagga med de trettiosju stjernorna.
Förgäfves ville de båda fångarna försöka begagna sig af det tillfälle, som erbjöds att meddela, hvad som blifvit af dem. Förgäfves skrek presidenten vid Weldoninstitutet af alla krafter:
— Jag är Onkel Prudent från Filadelfia!
Och sekreteraren:
— Jag är Phil Evans, hans kollega!
Källa: Project Runeberg ·