Sida 125
Tjugonde kapitlet
TJUGONDE KAPITLET
125
icke misstaga sig derpa, men han tillslot ogonen, formodar jag, och fortsatte sin vag med oforminskad hastighet. Detta var en envishet, som gick ofver alia granser, och jag fordrog den icke langre. Jag upptog en fullkomligt bibehallen snacka, som tillhort ett djur ungefarligen liknande nutidens Oniscus, gick derefter fatt min onkel och sade till honom:
— Se hit!
— Ja, — svarade han lugnt, — det ar skalet af en crustace, tillhorande trilobiternas forsvunna slagte. Ingenting vidare!
— Men sluter ni inte deraf? . . .
— Detsamma som du sjelf? Jo, fullkomligt. Vi hafva lemnat granitbadden och lavans vag. Det ar mojligt, att jag har misstagit mig; men jag blir inte forvissad om mitt misstag, forr an jag uppnatt yttersta andan af detta galleri.
— Ni gor ratt i att handla sa, min onkel, och jag skulle gilla er, om vi inte hade att frukta en mer och mer hotande fara.
— Hvilken da?
— Brist pa vatten.
— Vi fa, indela det i bestamda rationer!
TJUGONDE KAPITLET.
Det var verkligen nodviindigt att lefva pa, forknappning, ty vid aftonmaltiden fann jag, att vart forrad icke kunde racka langre an tre dagar. Och dertill kom det ytterligare obehaget, att vi hade ringa forhoppning om att traffa pa, nagot kallsprang i dessa lager fran ofvergangsperioden.
Under hela den foljande dagen striickte galleriet sina oandliga bagar framfor oss, och vi framtagade nastan
Källa: Internet Archive ·
