Sida 139
Tjugutredje kapitlet
TJTJGUTREDJE KAPITLET
139
han ut pa upptackter? Hade han kanske under nattens tystnad hort nagot sorl, som icke hunnit fram till mig?
TJUGUTREDJE KAPITLET.
Under en timmes tid sokte jag att under full yrsel begrunda alia de skill, som kunnat forma den lugna jagaren att liandla sa, och de mest galna ideer upprunno i min hjerna. Jag trodde, att jag var pa vag att forlora forstandet !
Men andtligen hordes buller af fotsteg fran tunnelns djup, och Hans kom ater upp. Ett matt ljussken borjade synas pa, vaggarna och framskymtade slutligen i gangens oppning. Hans visade sig.
Han gick fram till min onkel, lade handen pa bans axel och vackte honom sakta. Onkel reste sig upp.
— Hvad ar det? — fragade han.
— Vatten! — svarade jiigai-en.
Jag kunde frestas tro, att under inflytandet afhaftiga plagor hvar och en blir polyglott. Jag forstod icke ett ord danska och likval begrep jag af instinkt var viigvisares ord.
— Vatten! vatten! — skrek jag, klappande banderna och gestikulerande som en vansinnig.
— Vatten! — upprepade min onkel. — Hvar? — fragade han pa isliindska.
— Nedat, — svarade Hans.
— Hvar? Nedat! — Jag forstod allt. Jag fattade jiigarens hander och tryckte dem, under det ban lugnt betraktade mig.
Tillrustningarna for fiirden upptogo icke lang tid, och snart vandrade vi i en gang, hvars lutning alltjemt tilltog.
Källa: Internet Archive ·
