Sida 261
Fyrtiofjerde kapitlet
FYKTIOFJERDE KAPITLET
261
hvarje ny ansats framdrefvos med forokad kraft och framslungades liksom en projektil. Under uppehallen holl man pa att qvafvas ; under framryckandet betog oss den brannande luften andedragten. Jag tankte ett ogonblick pa, hvilken vallust det skulle vara att plotsligt ater befinna sig i de hyperboreiska trakterna, i en kold af trettio grader under fryspunkten. I min ofverretade inbillning vandrade jag pa de arktiska regionernas snofalt, och jag langtade efter det bgonblick, da jag skulle fa rulla mig pa polens istacken! For ofrigt forvirrades smaningom mitt hufvud af de upprepade stotarna. Utan Hans skulle jag mer an en gang hafva krossat hufvudet mot granitvaggen.
Jag eger saledes icke nagot sakert minne qvar utaf hvad som tilldrog sig under de foljande timmarne, blott en oredig hagkomst af sammanhangande dunder, af bergets skakning och en hvirflande rorelse, hvaraf flotten fattades. Den vaggade pa lavastrommen, midt i ett regn af aska, omgifven af friisande lagor. En stormvind, som man skulle trott vara framdrifven ur nagon ofantlig blaster, underholl den underjordiska elden. Annu en sista gang sag jag Hans' ansigte i ett rodaktigt sken, sedan erfor jag endast samma grasliga forskrackelse som den arme syndare, hvilken ar fastbunden vid en kanonmynning, bor kanna i det ogonblick skottet brinner af och skingrar hans lemmar i luften.
FYRTIOFJERDE KAPITLET.
Da jag ater oppnade ogonen, kande jag mig kraftigt fasthallen vid baltet af vagvisarens ena hand; med den andra understodde ban min onkel. Jag var icke svart sarad, utan snarare morbultad genom en svarare
Källa: Internet Archive ·
