Till jordens medelpunkt

56

TILL JORDENS MEDELPUNKT

Och jag upprepade verkligen under fern dagar denna svindlande ofning, och gjorde med eller mot min vilja betydliga framsteg i de "hoga betraktelsernas" konst.

NIONDE KAPITLET.

I I

1 1

Dagen for afresan intraffade. Aftonen forut hade den artige herr Thomson gifvit oss rekommendationsbref till guvernoren pa Island, grefve Trampe, biskopens medhjelpare, herr Pictursson, och borgmastaren Finsen i Reykjavik. Till tacksamhet gaf min onkel honom de varmaste handtryckningar.

Den 2 Juni klockan sex pa morgonen var vart dyrbara bagage fordt ombord pa Valkyrian. Kaptenen forde oss till vara temligen tranga hytter, som voro inredda uti ett slags ruff.

— Ha vi god vind? — fragade min onkel.

— Fortrafflig, — svarade kapten Bjarne, — den ar sydostlig. Vi lopa ut ur sundet i oppna sjon och for fulla segel.

Nagra ogonblick senare var skonerten klar och gick for fulla segel ut i sundet. En timme derefter tycktes Danmarks hufvudstad sjunka ned i de aflagsna vagorna, och Valkyrian strok utefter kusten vid Helsingor. I den nervosa sinnesstamning hvari jag befann mig vantade jag att fa se Hamlets skugga irra omkring pa den historiska terrassen.

— Sublime dare! — sade jag, — du skulle nog skanka oss ditt bifall! Du skulle kanske folja oss for att vid jordens medelpunkt soka en losning af ditt eviga tvifvel.

Men ingenting syntes till pa de gamla murarna. Slottet ar for ofrigt mycket yngre an den hjeltemodige prinsen af Danmark. Det tjenar nu till en praktfull