Sida 194
Trettiotredje kapitlet
i$4
TILL JORDENS MEDELPtJNKT
— Ja! god bris, godt vatten! Vi segla fort, och om ej min berakning svikit mig, kan det inte droja lange, innan vi uppna land.
Vid dessa ord reser jag mig upp och granskar hori^ sonten, men vid horisonten ses fortfarande endast moln och vatten.
TRETTIOTREDJE KAPITLET.
Lordagen den 17 Augusti. — Hafvet bibeh&ller alltjemt samma enformighet. Horisonten synes utomordentligt aflagsen.
Mitt hufvud k&nnes annu tungt efter den lifliga drommen. Min onkel haf icke dromt, men han ar vid daligt lynne; han observerar hvarje punkt af rymden med sin kikare och korsar armarne med en min af sviken forhoppning.
Jag anmarker, att professorn -visar fallenhet for att ater blifva den otalige mannen fran forna dagar, och jag infor detta faktum i min journal. Det fordrades sadana faror och lidanden som jag utstatt for att locka en gnista af mensklighet ur honom; efter mitt aterstallande tager hans natur ater ofverhand. Men hvartill gagnar det att forarga sig? Sker ej resan under de mest gynsamma omstandigheter? Flyger ej flotten fram med underbar snabbhet?
— Ni ser orolig ut, onkel, — sager jag, da jag ser honom ofta fora kikaren till sina ogon.
— Orolig? Nej!
— Otalig, da?
— Man kan blifva det for mindre!
Vi fardas dock med en hastighet . . .
— Hvad ror det mig? Hastiglieten ar inte for liten, men hafvet ar for stortl
Källa: Internet Archive ·
