Sida 64
Tionde kapitlet
64 TILL J011DENS JIEDELPtT.NKT
TIONDE KAPITLET.
Middagen var fardig och angreps med glupskhet af professor Lidenbrock, hvars nodtvungna aterhallsamhet om bord bade betydligt hojt hans af naturen goda aptit. Maltiden, som till sin beskaffenhet var mer dansk an islandsk, hade i och for sig ingenting anmarkningsvardt; men var vard, som deremot var mer islandare an dansk, erinrade mig om den forna gastfrihetens heroer, ty det syntes mig uppenbart, att vi uti hans hus betydde mer
an ban sjelf.
Samtalet fordes pa landets sprak, som min onkel uppblandade med tyska och Fridriksson med latin, pa det att jag skulle kunna forsta det. Det vande sig omkring vetenskapliga fragor, sasom det anstod larde man; men professorn iakttog den storsta forsigtighet i sina yttranden, och hans ogon alade mig i hvarje ogonblick fullstandig tystnad rorande vara framtida planer.
Strax i borjan tillsporde Fridriksson min onkel om resultatet af hans undersokningar i biblioteket.
— Ert bibliotek! — infoll denne; — det bestar ju blott af defekta bocker pa de nastan tomma hyllorna.
— Hvad? — utropade Fridriksson; — vi ega atta tusen volymer, af hvilka manga aro dyrbara och sallsynta arbeten pa det gamla skandinaviska spraket, samt allt nytt, hvarmed Kopenhamn hvarje ar forser oss.
— Hvar vill ni taga dessa atta tusen volymer? For min del . . .
— Ah, herr professor, de vandra landet omkring. Man har smak for att studera pa var gamla is-o. Det finnes ej en arrendator, inte en fiskare, som ej kan lasa och som ej laser. Vi tro att bocker, i stallet for att multna bakom ett jerngaller langt ifran nyfikna blickar, aro bestamda till att forbrukas under lasarens ogon. Derfor ga ocksa dessa bocker ur hand och i hand, slitna,
I ■■;■
I
Källa: Internet Archive ·
