Sida 162
Tjugoättonde kapitlet
182
(fitt JORDEIJS MEDEtPtlNKtf
klyftorna, ropande, skrikande, vralande, stundom stotaode mig mot de skrofliga klipporna, fallande omkull och ater resande mig upp blodig, sokande att insupa det blod, som strommade ofver mitt ansigte och bestandigt vantande att nagon klippmur plots! igen skulle uppstalla ett hinder, hvaremot mitt hufvud kunde krossas!
Hvart forde mig detta vansinniga lopp? Jag var helt och hallet okunnig derom. Efter flera timmars forlopp och med uttomda krafter foil jag som en linos massa ned invid vaggen och forlorade sansen!
TJUGUATTONDE KAPITLET.
Da jag ater kom till sans var mitt ansigte fuktigt, men fuktigt af tarar. Jag kan icke saga, hum lange detta tillstand af kansloloshet varade, ty jag kunde icke langre halla reda pa tidens gang. Aldrig har nagon varit sa ensam som jag, aldrig sa fullkomligt ofvergifven !
Efter fallet hade jag forlorat mycket blod och kande mig ofvergjuten deraf. Ack, hvad jag sorjde ofver att jag icke redan var dod! Jag ville icke tanka mer, jag forjagade hvarje minne, och ofvervaldigad af smarta rullade jag mig narmare den motsatta vaggen.
Redan kande jag vanmagten anyo intaga mig, da ett starkt buller traffade mina oron. Det liknade ett langt utdraget askdunder, och jag horde ljudvagorna smaningom forlora sig i afgrundens aflagsna djup.
Hvarifran harledde sig detta buller? Utan tvifvel fran nagot fenomen, som intraffade i jordmassans skote! Nagon gasexplosion eller fallet af nagot valdigt jordlager!
Jag lyssnade for att fa hora, om detta buller skulle fornyas. En qvarts timme forflSt, hvarunder galleriet
Källa: Internet Archive ·
