Sida 168
Tjugunionde kapitlet
168
TILL JOKDENS MEDELfUNKT
allt i de besynnerliga grottorna pa Sicilien, dessa stenbrott i narheten af Syrakusa, af hvilka det i detta afseende markvardigaste ar kandt under namnet Dionysii 6ra.
Jag erinrade mig allt detta, och jag insag tydligt, att intet hinder skilde oss at, alldenstund min onkels rost hann fram till mig. Om jag foljde samnia vag som ljudet, borde jag foljaktligen ocksa, komma fram, sa framt icke krafterna sveko mig.
Jag steg saledes upp och snarare slapade mig fram an gick. Sluttningen var tamligen brant, och jag gled utfor densamma.
Snart tilltog hastigheten af min nedf&rd i en forfarande grad och hotade att ofverga till ett fall; men jag egde icke langre styrka att stanna.
Plotsligen forlorade jag fotfaste och kande mig storta nedat, studsande mot de skrofliga sidorna af ett lodratt galleri, en verklig brunn. Mitt hufvud stotte emot en skarp klippkant och jag forlorade sansen.
TJUGUNIONDE KAPITLET.
Da jag ater hemtat mig, befann jag mig i halfmorker, utstrackt pa tjocka filtar. Min onkel satt bredvid mig, sparande i mitt ansigte efter en skymt af lif. Vid min forsta suck fattade han min hand; vid min for-Bta blick uppgaf han ett gladjerop.
— Han lefver! han lefver! — utbrast han.
— Ja! — svarade jag med svag stamma.
— Mitt barn, — sade min onkel och tryckte mig till sitt brost, — du ar da, raddad!
Jag blef lifligt rord af den ton, hvarmed dessa ord uttalades, och annu mer af de omsorger, som beledsagade dem. Men det fordrades ocksa dylika handelser for att hos min onkel framkalla en sadan kansloutgjutelse.
Källa: Internet Archive ·
