Sida 169
Tjugunionde kapitlet
TJUOUNIONDE KAPITLET
169
I detta ogonblick infann sig Hans, och jag vagar pasta, att hans ogon uttryckte en liflig tillfredsstallelse, da han sag min hand hvila i onkels.
— God dag, — sade han.
— God dag, Hans, god dag, — mumlade jag. — Men sag mig nu, onkel, hvar vi i denna stund befinna oss.
— I morgon, Axel, i morgon; i dag ar du annu for svag. Jag har lagt kompresser pa, ditt hufvud, hvilka inte fa, rubbas; sof derfor, min gosse, och i morgon skall du fa, veta allt.
— Men sag mig atminstone, — atertog jag, — huru mycket klockan ar och hvilken dag vi skrifva.
— Klockan ar 11 pa, aftonen, och vi skrifva i dag Sondagen den 11 Augusti; men jag tillater dig inte att gora flera fragor fore den 12 i denna manad.
Jag kande mig verkligen mycket svag och mina ogon tillsloto sig ofrivilligt. Jag behiifde en natts hvila och inslumrade med den tanken, att min ensamhet varat fyra langa dagar.
Vid mitt uppvaknande foljande morgon blickade jag omkring mig. Min badd, som tillredts af alia vara resfiltar, var inrattad i en fortjusande grotta, prydd med praktfulla stalaktiter och pa bottnen betackt med fin sand. Det var halfmorkt i grottan ; ingen fackla, ingen lampa var tand, och likval intrangde en visa oforklarlig dager utifran genom en trang oppning. Jag horde ocksa ett svafvande och obestamdt buller, liknande plaskandet af vagor, som brytas mot en strand, och stundom till och med en vindfliikt.
Jag undrade, om jag verkligen var vaken eller annu dromde, om ej mitt genom fallet sonderslagna hufvud fornam helt och ballet inbillade ljud. Men hvarken mina ogon eller mina oron kunde i detta afseende misstaga sig.
— Det ar en strale af dagsljuset, — tankte jag, — som smyger sig ned genom denna klippremna! Det ar verkligen brusandet af vagor! Ack, jag kanner en frisk
Källa: Internet Archive ·
