Sida 130
Tjuguförsta kapitlet
130
TILL JORDENS MEDELPUNKT
anse det andlost, da klockan sex en mur ofQrmodadt visade sig framfor oss. Hvarken till hSger eller venster, ofvanfor eller under, ingenstades fans nagon vag! Vi hade kommit till slutet af en atervandsgrand.
— Na, sa mycket battre! — utropade min onkel; — jag vet da atminstone hvad jag har att ratta mig efter. Vi aro inte pa Saknussemms vag, och det aterstar ingenting annat an att vanda om. Latom oss soka en natts hvila, och inom tre dagar skola vi ater hafva hunnit till den punkt, der de bada gallerierna forenade sig.
— Ja, — sade jag, — om vi ega krafter dertill!
— Och hvarfor inte?
— Emedan vattnet ar ajldeles slut i morgon.
— Och modet? Tager det ocksa slut? — fragade professorn, i det han betraktade mig med en Strang blick.
Jag vagade icke svara honom.
TJUGUFORSTA KAPITLET.
Foljande dag broto vi upp i god tid; vi maste skynda, ty vi voro fem dagars vag fran korsgangen.
Jag skall icke uppehalla mig for lange vid vara lidanden pa aterfarden. Min onkel uthardade dem med fortrytelsen hos en man, hvilken kanner sig hafva oratt, Hans med sin lugna naturs resignation, jag beklagande mig och fortviflande, jag tillstar det. Jag formadde icke modigt mota denna motgang.
Sasom jag hade forutsett, tog vattnet helt och hallet slut efter forsta dagens marsch. Vara forrader af flytande varor inskrankte sig da till genever, men denna afskyvarda vatska brande mig i halsen, och jag kunde icke ens fordraga asynen deraf. Jag fann temperaturen qvafvande, trottheten forlamade mig, och mer an en gang var jag
Källa: Internet Archive ·
