Sida 145
Tjugufjerde kapitlet
TJUGUFJERDE KAPITLET
145
— Ett ogonblick! Latom oss att borja med hvila nigra timmar.
Jag glomde verkligen, att det var natt, men kronometern atog sig att paminna mig derom, och snart folio vi alia, tillrackligt aterstalda och uppfriskade, i djup somn.
TJUGUFJERDE KAPITLET.
Morgonen derpa hade vi redan glomt vara utstandna lidanden. Jag forundrade mig i borjan ofver, att jag icke var torstig och fragade efter orsaken dertill ; men backen, som sorlande framflot vid mina fotter, gaf mig svaret derpa.
Vi frukosterade och drncko af detta fortraffliga jern* haltiga A'atten. Jag kande mig ater vid friska kraftei' och fullt besluten att ga, langt. Hvarfor skulle icke en fortrostansfull menniska s&som min onkel lyckas, med en skicklig vagvisare sadan som Hans och en "beslutsam" brorson som jag? Sadana voro de vackra tankar, som jagade genom min hjerna! Om man foreslagit mig att ater stiga upp till Sneffels' spets, skulle jag fortrytsamt vagrat dertill.
Men lyckligtvis var det blott fraga om att ga nedat.
■ — Latom oss ga! — ropade jag och framkallade genom min entusiastiska ton jordklotets slumrande ekon.
Marschen borjade ater Torsdagsmorgonen klockan atta. Granitgangen, som slingrade sig i manga bugter, foretedde ovantade krokningar och liknade borjan till en labyrint; men i allmanhet var dess hufvudrigtning alltid sydostlig. Min onkel forsummade icke att med storsta omsorg studera sin kompass, for att halla reda pa den tillryggalagda vagen.
Galleriet fortlopte nastan horisontelt, med pa, sin
Julea Verne. Till jortlens medrfpunlt.
10
Källa: Internet Archive ·
