Sida 231
Trettioniionde kapitlet
TEETTIONIONDE KANTLET
231
TRETTIONIONDE KAPITLET.
Annu i en halftimmes tid trarapade vara fotter pa benlagren, och vi vandrade alljemt framat, drifna af en brinnande nyfikenhet. Hvilka andra under, hvilka skatter for vetenskapen inneslot val denna grotta? Min blick vantade nya ofverraskningar, min inbillning nya forva* nande saker.
Hafvets strander hade lange sedan forsvunnit bak^ om beuhusets kullar. Den oforsigtige professorn, som foga oroade sig for att forirra sig, drog mig med sig allt langre bort. Vi framskredo under tystnad, badande i de elektriska vagorna. Genom ett fenomen, som jag icke kan forklara, och tack vare sin stora utbredning, belyste ljuset likformigt foremalens olika sidor. Det utgick icke fran nagon bestamd punkfc i rymden och astadkom ingen skuggeffekt. Man skulle kunnat tro sig vara midt pa middagen och midt i sommaren, migonsta~ des i ekvatorialtrakterna, der solens stralar falla lodrata. Hvarje spar af vattenanga hade forsvunnit ; klipporna, de afliigsna bergen, den orediga massan af den pa, langt hall synliga skogen antogo ett besynnerligt utseende under den likformiga spridningen af det lysande fluidum. Vi lik^ nade den fantastiska figuren hos Hoffman, som forlorat sin egen skugga.
Efter en timmes promenad syntes brynet af en ofantlig skog, men denna gang icke nagon af de champignonskogar, som griinsade intill Port-Graiiben.
Det var teitiarformationens vegetation i sin fulla prakt. Hiir vaxte stora palmer af nu for tiden forsvunna arter. Statliga tallar, idegranar, cypresser och thuyor representerade Conifene och voro sins emellan forenade genom ett nat af oupplosliga slingvaxter. En matta af mossor bildade en mjuk betiickning pa marken. Under skugghvalfven, som knappt fortjenade detta namn, emedan
Källa: Internet Archive ·
