Sida 131
Tjuguförsta kapitlet
tjugcfOksta kapitlet
131
nara att falla omkull ororlig. Vi gjorde da halt, och min onkel eller islandaren uppfriskade mig sa godfc de kunde. Men jag sag redan, att den forre med svarighet kampade mot den ytterliga trottheten och de plagor, som foranleddes af bristen pa vatten.
Tisdagen den 9 Juli hunno vi andtligen, kiiilande halfdode pa hander och fotter, till de bada galleriernas foreningspunkt. Der nedfoll jag som en liflos massa, utstrackt pa lavagrunden. Klockan var da tio pa mor-
Hans och min onkel forsokte, under det de stodde sig mot vaggen, att knapra pa nagra skorpbitar. Djupa suckar arbetade sig fram ofver mina svullnade lappar, tills jag omsider foil i en djup dvala.
Efter en stunds forlopp narmade sig min onkel till mig och upplyfte mig i sina armar.
— Stackars barn! — mumlade han med en ton af verklig omhet.
Jag blef rord af dessa ord, ovan som jag var vid vanlighet af den brutale professorn; jag fattade hans darrande hander i mina, och han lat det ske, under det han betraktade mig med fuktiga ogon.
Da sag jag honom fatta flaskan, som hangde om hans hals, och till min stora hapnad forde han den till mina lappar.
— Drick! — sade han.
Hade jag hort ratt? Var min onkel tokig? Jag betraktade honom med hapen min och kunde icke forsta honom.
— Drick! — upprepade han och lyfte upp flaskan samt tomde den helt och hallet mellan mina lappar.
Ack, hvilken njutning! En klunk vatten fuktade min fortorkade mun, blott en enda, men den var tillracklig for att hos mig aterkalla det redan flyktande lifvet.
Jag tackade min onkel med hopknapta hander.
— Ja, — sade han, — en mun vatten! Den sista!
Källa: Internet Archive ·
