Sida 55
Åttonde kapitlet
ATTONDE KAPITLET
56
ten mitt anslgte. Vi hade hunnit till tornaltanen, der den luftiga trappan vidtog, skyddad af ett latt gallerverk, och hvars steg, som blefvo allt smalare, tycktes leda till det oandliga.
— Jag kan inte! — utbrast jag.
— Skulle du handelsevis vara en pultron? Ga pa! — svarade den obeveklige professorn.
Jag maste folja honom sa godt jag kunde genom att halla mig fast. Friska luften bedofvade mig; jag kande tornet vagga for vindstotarne; mina bert ville ej bara mig; snart krop jag pa kna, derefter pa magen; jag tillslot ogonen och erfor en obehaglig kansla af den tomma rymden.
Slutligen fattade mig onkel i kragen, och salunda framslapad hann jag nara intill kulan.
_ g 6j _ sade han, — och se dig viil omkring! Man maste vanja sig vid afgrunderna!
Jag oppnade ogonen och sag midt igenom rokmolnen husen tillplattade och liksom krossade genom ett fall. Ofvanfor mitt hufvud svafvade sonderslitna moln, som genom en optisk synvilla forekommo mig ororliga, under det tornet, kulan och jag sjelf bortfordes med fantastisk snabbhet. Langt bort utbredde sig pa ena sidan den gronskande slatten, pa den andra glanste hafvet under solstralame. Sundet upprullade sig vid Helsingor, med nagra hvita segel, liknande masvingar, och i dimman osterut strackte sig den knappt skonjbara svenska kusten. Hela detta omatliga panorama lag utbredt for mina blickar.
Icke desto mindre maste jag resa mig upp, sta rak och blicka mig omkring. Min forsta lektion i svindel rackte en timme. Da det andtligen tillats mig att stiga utfor och med foten berora gatorna, var jag alldeles
styf i lederna.
— I morgon borja vi pa nytt, — sade min professor.
Källa: Internet Archive ·
