Sida 260
Fyrtiotredje kapitlet
260
TILL JORDENS MEDELPUKKT
I
■ I
■
— Jag vill inte tro det.
Jag steg upp och forsokte att se mig omkring. Kanske hade flotten blifvit hejdad af nagot klipputsprang och gjorde ett Ogonblick motstand mot den eruptiva massan. I sadant fall maste man skynda att losgora henne sa, fort som mojligt.
Men det var icke sa; sjelfva den eruptiva kolonnen af aska, slagg och stenskarfvor hade upphort att hoja sig.
— Manne eruptionen afstannar? — utbrast jag.
— Aha! — svarade min onkel med hopbitna tander, — fruktar du det, min gosse? Men var trygg; detta ogonblicks lugn kommer inte att racka lange; det har redan varat i fern minuter, och inom kort fortsatta vi vart uppstigande till kraterns mynning.
Medan professorn talade salunda, upphorde han ej att radfraga sin kronometer, och annu en gang skulle han fa ratt i sina forutsagelser. Snart fattades flotten ater af en hastig och oregelbunden rorelse, som rackte ungefar tva minuter, hvarefter den stannade pa, nytf.
— Godt, — sade min onkel med ogat pa klockan, — om tio minuter beger han sig ater pa vag.
— Tio minuter?
— Ja, vi hafva att gora med en vulkan med intermittenta eruptioner. Han later oss hemta andan pa samma gang som han sjelf.
Det var fullkomligt sant. Pa, bestamd tid framslungades vi pa, nytt med utomordentlig hastighet. Vi maste haka oss fast vid bjelkarna, for att icke kastas utom flotten. Ater saktade sig rorelseu.
Jag har sedermera reflekterat Bfver detta besynnerliga fenomen, utan att finna nagon tillfredsstallande forklaring derpa. Emellertid forefoll det mig tydligt, att vi icke voro uti vulkanens hufvudror, utan i en sidogang.
Huru manga ganger denna manover upprepades, kau jag ej saga. Allt hvad jag kan forsakra ar, att vi vid
Källa: Internet Archive ·
