Sida 234
Trettioniionde kapitlet
234
TILL JORDENS MEDELPDNKT
Min drom, i hvilken jag sett hela denna verld fran <de forhistoriska tiderna, fran den tertiara och qvartara epoken upplefva pa nytt, blef da slutligen realiserad! •Och vi befunno oss. har, allena i jordens innandomen, prisgifna at dessa vilda inbyggare!
Min onkel betraktade djuren.
— Latom oss ga, — sade han plotsligen och fattade mig i armen, — framat, framat!
— Nej — ropade jag, — nej! Vi ega ju inte nagra vapen! Hvad skulle vi gora midt ibland denna hjord af jettelika fyrfotadjur? Koni, onkel, kom! Ingen mensklig varelse kan ostraffadt trotsa dessa monsters vrede.
— Ingen mensklig varelse! — svarade min onkel, sankande rosten. — Du misstager dig, Axel! Se, se, der borta ! Jag tycker mig varseblifva en lefvande varelse, en varelse lik oss! en menniska!
Jag blickade ditat och ryckte pa axlarna, besluten att drifva min misstrogenhet till det yttersta; men detta oaktadt nodgades jag att gifva vika for verkligheten.
Pa mindre an en qvarts mils afstand sag jag verkligen en mensklig varelse, stodd mot stammen af en ofantlig kauris, en dessa underjordiska trakters Proteus, en ny Neptuni son, vaktande denna orakneliga hjord af Mastodonter !
Immanis pecoris custos, immanior ipse!
Ja immanior ipse! Det var icke langre den fossila varelse, hvars kropp vi funnit pa benfaltet, det var en jette, i stand att beherska dessa monster. Hans langd ofversteg tolf fot; hufvudet, stort som en buffels, forsvann i en skog af ovardadt har; man skulle kunna kalla det en verklig man, liknande den pa de forsta tidernas elefanter. I handen svangde han en kolossal gren, en vardig staf at denne antediluvianska herde.
Vi hade stannat ororliga, slagna af hapnad. Men vi kunde blifva upptackta; vi maste fly.
Källa: Internet Archive ·
