Sida 247
Fyrtioförsta kapitlet
fyetiofOesta kapitlet
247
linier. Enligt min uppskattning borde var hastighet uppga, till trettio mil i timraen.
Onkel och jag stirrade med stela blickar framfor oss, stodda mot den aterstaende stumpen af masten, som i explosionens ogonblick brustit midt utaf. Vi vande ryggen mot luftdraget, for att icke qviifvas genom hastigheten af denna rorelse, som ingen mensklig magt kunde ham ma.
Imellertid forgingo timmarne ; stallningen forbattrades ej, men en handelse intraffade, som gjorde den annu mera invecklad.
Under det jag sokte att nagot ordna lasten, fann jag att storsta delen af de om bord tagna sakerna forsvunnit, da hafvet vid explosionens utbrott sa valdsamt ryckte oss med sig. Jag ville bestamdt veta, hvilka resurser vi hade att parakna, och borjade mina undersokningar med lyktan i hand. Af vara instrument aterstodo endast kompassen och kronometern ; stegar och tag reducerade sig till en omkring masten lindad kabelstump. Ej en hacka, ej en jernstor, ej en hammare, och, det varsta af allt, lifsmedel funnos blott for en dag!
Jag undersokte mellanrummen i flotten, ja de minsta vraar, som bildades af bjelkarna och plankornas fogar. Intet! Hela vart forrad bestod blott af en bit torrt kbtt och nagra skorpor.
Jag var tillintetgjord och ville ej fatta var belagenhet! Och likval, for hvilken fara oroade jag mig? Hur skulle vi val komma ur de afgrunder, dit den oemotstandliga strommen forde oss, om vi an baft tillrackliga lifsmedel for manader oiler ar? Hvartill gagnade det att frukta for hungerns qval, da doden redan visade sig under sa manga andra former? Skulle vi ens fa tid att do af hunger?
Genom nagon oforklarlig inbillningens nyck glomde jag imellertid den omedelbara faran for att i stallet egna
Källa: Internet Archive ·
