Sida 249
Fyrtioförsta kapitlet
FYRTIOFORSTA zapitlet
249
da deremot hungersdoden icke lemnade oss nagon den allra minsta forhoppning.
Det foil mig in att omtala hela forhallandet for min onkel, att visa honom hur utblottade vi voro, och noga utrakna hur lang tid vi hade qvar att lefva; men jag hade nog mod att tiga, ty jag ville lata honom behalla sin kallblodighet.
I detta ogonblick borjade ljuset i var lykta smaningom minskas och slocknade slutligen helt och hallet. Veken var fullkomligt nedbrunnen, och vi kunde ej langre tanka pa att skingra det ogenomtrangliga morkret. Annu aterstod val for oss en fackla, men den kunde icke hallas brinnande i luftdraget. Da tillslot jag ogonen som ett barn for att icke se morkret.
Efter en temligen rundlig tids forlopp fordubblades hastigheten af var fard, efter hvad jag kunde finna af luftens tryckning mot mitt ansigte. Vattnets lutning blef oerhord, och jag tror verkligen, att vi icke langre floto, utan folio, ty jag erfor en kansla sasom af nastan ett lodratt fall. Min onkel och Hans hade kraftigt fattat mina armar och fasthollo mig.
Efter nagon tid, hvars langd jag icke formadde uppskatta, kande jag plotsligt liksom en knuff; flotten hade icke stott emot nagon hard kropp, men dock pa en gang hejdats i sitt fall. Ett skyfall, en ofantlig vattenpelare nedstortade ofver den; jag qvafdes . . . jag holl pa att drankas . . .
Men denna plotsliga ofversvamning varade icke lange, och inom nagra sekunder befann jag mig ater i fria luften, som jag inandades i fulla drag. Min onkel och Hans klamde mina armar, sa att de voro pa vag att krossas, och annu en gang bar flotten oss alia tre framat.
Källa: Internet Archive ·
