Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Officiel berättelse

som ångfartyg angår, icke ens kunnat hålla sig vid hvad den varit före 1880 utan nedgått högst betydligt.

Samtidigt har den utländska marknaden i allt högre mån måst anlitas för att fylla det erforderliga tonnaget, som den inhemska industrien ej förmått skapa.

Sålunda har inköpet af utländskt ångbåtstonnage, som 1880 var blott 124 tons, år 189(3 sprungit upp till 27,314 tons, hvilket redan i sig är ett sorgligt vitnesbörd om vår varfsindustris tilltagande oförmåga att fylla landets behof af lastrum. Men än värre ter sig saken, då man besinnar, att ej ens »trävarfven» kunnat hålla jemna steg med efterfrågan af segelfartyg, utan att deras leveranskraft nedgått i så hög grad, att, när 1880 bygdes för städer och köpingar inom landet 6,600 tons, denna byggnadsverksamhet 1896 nedgått till 883 tons, under det att samtidigt importen från utlandet, som 1880 var ungefär lika stor som den inhemska tillverkningen eller 6,123 tons, ej allenast hållit sig uppe, utan 1896 stigit till 8,295 lons eller omkring tio gånger det tonnage, som vi sjelfva kunnat skapa.*

Se vi nu på den andra tabellen, så te sig förhållandena ej fullt så dystra, ehuru långt ifrån tillfredsställande. Hvad segelfartygen vidkommer, synes, att för riket i dess helhet år 1894 bygdes blott 1,380 tons, då däremot 1897 bygdes ungefär dubbelt eller 2,749 tons. Emellertid ha samtidigt inköpen från utlandet mera än fyrdubblats eller tilltagit dubbelt mot den inhemska tillverkningen. Men se vi på ånghåtstlottan, så äro förhållandena än sämre. År 1894 nybygdes sålunda i riket blott 779 tons ångare, som visserligen år 1897 stigit till 3,449 lons eller något mer än fyrdubblats. Men den utländska marknaden har lemnat 4,144 lons 1894 mot 35,556 tons 1897. Det vill säga importen af ångbåtstonnage har mer än åttadubblats, och sålunda samma förhållande egt rum med ångbåts- som segelflotlan, eller att importen från utlandet under de fyra åren 1894—1897 vuxit dubbelt så fort som våra nybyggnader inom landet. Dessutom finna vi, att 1884 importerades fem å sex gånger så stort ångbåtstonnage som det inom landet bygda, men att 1897 detta förhållande ökats till mera än det tiodubbla.

Slutomdömet om våra varf blir därför, att de äro alldeles för otillräckliga i förhållande till landets behof. Anledningen härtill är jag ej kompetent att i det hela framhålla, men de medverkande orsakerna till vår oförmåga att kunna täfla med utländingarne i ångfartygsbyggnad torde bero på dels dyrare materiel — i synnerhet livad jernplåt vidkommer — och dels ogyn-sammare organisation samt kanske äfven något föråldrade arbetsmetoder och

* Framhållas bör dock, att segelflottans hela ökning ej utgöres af träfartyg utan att jemväl inom denna del af handelsflottan jernfartyg böljat användas.