Sida 1028
LIII. Skeppsbyggen och sjöfart, af E. A. Smith
Rörande fyr- och båkafgiften ha, sedan dess första utdebiteringar började, stora förändringar naturligtvis egt rum. I äldre tider erlades af fartyg s. k. båkpen-ningar endast i vissa hamnar, men 1758 faststäldes en ny båkafgift, utgörande för främmande två tredjedelar och för inhemska fartyg hälften af lotspenningarna enligt taxorna, dock utan rubbning i de förut bestämda fyrpenningarna eller i kontrakt om de enskilda fyrbåkarnas underhåll, eller i den båkafgift, som vissa städer åtagit sig att betala.
Sedermera hafva till lots- och fyrinrättningens underhåll under olika benämningar och enligt ofta förändrade stadganden i afseende såväl å belopp som skyldighet att erlägga dem, afgifter beräknats och utgått i förhållande dels till fartygets djupgående och lotspenningar och dels till lästetalet, ända till dess att det senare i Kongl. lotsförordningen den 16 Maj 1827 bestämdes såsom enda grunden för fyr- och båk-afgiftens beräknande, hvarjemte stadgades, att densamma skulle af tullkammare uppbäras.
Enligt Kongl. förordningen den 9 Juli 1862 skulle fyr- och båkafgift af både utrikes och inrikes sjöfarten erläggas för såväl lastade som barlastade fartyg, men genom Kongl. kungörelsen den 28 September 1869 har inrikes sjöfarten blifvit befriad från erläggande af denna afgift.
Tullverket uppbär fortfarande fyr- och båkafgiften och erhåller härför en provision af 2 proc. af det uppburna beloppet.
6. Sjömärken och fyrar.
Sjömärken, så väl fasta båkar, kummel, stänger m. m. å land som äfven flytande prickar, remmare, bojar m. fl., förankrade i sjön, hafva sedan urminnes tider varit vanliga säkerhetsinrättningar vid eller i de svenska farvattnen, hvaremot fyrar torde tillhöra en senare period. Offentliga påbud om flytande och fasta sjömärken känner man dock först från konung Gustaf I:s regering, ehuru sådana troligtvis funnits jemväl dessförinnan. Den 20 Augusti 1550 utfärdade nämnde regent till Henrik Claesson Horn och Nils Boije samt den 10 Sej>tember 1555 till Simon Thomas Tawast, Göran Jansson och Ragwald Halwarson bref rörande märkens utsättande i finska skärgårdarna. I det förra brefvet, som afser farleden till Helsingfors, befalles, att skärgårdsbönderna skola utmärka därinvid såväl inom- som utomskärs belägna grund medels stora kvastar och rysken på båda ändar af grunden. Det var således samma sorts sjömärken, som ännu användas, om de än torde varit mindre. Konung Karl IX:s bref den 17 Oktober 1606 till slottsfogden på Elfsborg, Söfring Jönsson, innehåller, att, »som ytterst bland klipporna i skärgården behöfdes några märken, hvarefter de främmande kunde komma till hamnar, om så mörkt vore, att de icke eljes kunde ledsaga sig till sådana, Söfring Jönsson skulle allestädes, hvar så lägenhet kunde tillsäga, dock synnerligen på Vingh och Galterö (Vinga och Galtö, mellan hvilka stora farleden till Göteborg går), låta samma höst uppsätta märken och vetar, dock så att man, när man ville, kunde hugga dem neder».
Sedan i Kongl. Maj:ts resolution den 26 November 1660 å städernas besvär förklarats, att befallning om löngrunds och skärs utmärkande skulle utfärdas, när specifikation inkommit å de höfdingdömen, under hvilka de sorterade, så anbe-faldes genom Kongl. plakatet den 10 December 1674 och Kongl. förordningen den 1 Mars 1680, att på vanliga och nödtorftiga ställen i skeppsleden skulle vårdkasar och remmare af lotsmännen upprättas och vidmagthållas efter en viss fördelning af skären dem emellan, så att hvar och en visste, hvilka remmare han årligen borde sköta.
An i dag fördelas prickarna, som tillhöra en viss lotsplats, i vissa skiften, som årligen ombytas mellan platsens lotsar, på det de må noga lära känna alla grunden inom sitt prickningsområde. Lotsen svarar alltid för, att hans prickskifte är i
Källa: Project Runeberg ·