Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Officiel berättelse

företag är helt naturligt beroende af många och ytterst olika faktorer, för att kunna lyckas. Utställningen var, kan man säga, ur den synpunkten ett lycko-barn, ty alla krafter syntes förena sig i bemödandet att i det afseendet göra sitt bästa. Vi hafva redan förut nämnt några af de främsta i detta hänseende. Vi måste i detta sammanhang framhålla en af de väsentligaste, nämligen den svenska pressen, som med full insigt om utställningens fosterländska betydelse städse var redo att öppna sina spalter för att sprida kännedom om densamma och därmed ditlockade folk från de aflägsnaste bygder för att se och studera den. Men, som sagdt, utställningens sista timme nalkades nu allt mer och mer. Enligt det ursprungliga programmet skulle den afslutas den sista September. Ännu var dock väderleken, i hvilken utställningen allt från sin första början haft en den trognaste bundsförvandt, så sommarlik, att man liksom drog sig för att börja förstörelsearbetet. Tre dagar gåfvos ytterligare. Söndagen den 3 Oktober blef oåterkalleligen sista dagen. Solen sken fortfarande från en molnfri himmel, dock icke med sommarens värme, parkanläggningarna hade under de sista nätterna börjat något gulna, men fortfarande voro hallarna fylda med folk, som helt visst kommit för att kasta en tacksamhetens afskedsblick på den kär vordna platsen. Strax före kl. 5 på e. m. bjödo gongongernas dofva slag, att hallarna skulle stängas.

På planen framför industrihallen samlades nu allmänheten, och på läktaren öfver ingångsporten syntes generalkommissarien omgifven af de deltagande ländernas kommissarier, utställningens tjenstemän m. 11. Nu uppstämdes »Hör oss Svea» af en orkester, hvarpå frih. Tamm trädde fram till läktarens barriere och yttrade några afskedets ord i utställningsstyrelsens namn, därvid framförande dess tack först till de främmande nationer, som deltagit i utställningen, därefter till samtliga utställare samt till allmänheten, som på ett så värdigt sätt kraftigt bidragit till utställningens lyckliga ekonomiska resultat. Det länder denna allmänhet till stor heder, att inga störande oordningar förekommit. Det allvar, som hvilat öfver utställningen, har visserligen ej uteslutit glädjen, men glädjen har aldrig urartat till yra och besinningslöshet. Härför — heder och lack!»

Därpå förklarade generalkommissarien 1897 års Allmänna konst- och industriutställning i Stockholm afslutad och utbragte ett af kraftiga hurrarop, fanfarer och salut åtföljd t: Gud bevare Konung och fädernesland!